The little girl from Zhujiajio

The little girl from Zhujiajio

onsdag 16 maj 2012

Men det är väl inte jag?

Har precis avverkat ett motionspass med en viss insikt. Vadå? tänker ni. Låt mig ta det från början. Jag följde barnen till bussen idag. Var för en gång skull färdig samtidigt som dom. Kände mig som den perfekta sportiga mamman som vinkade av sina tre glada och harmoniska barn. Jag behöver inte nämna dramat tidigare på morgonen. " Sluta bråka", "var är din keps", "var är skateboardskydden", "inte det språket", " om du inte slutar nu så tar jag bort din Ipod"," smäll inte i dörrarna", "sparkas inte", "har ni med er vatten flaskor"," sluta sa jag" och det värsta av allt " vad ska pappa säga". Nej jag nämner" inte" det. Jag koncentrerar mig hellre på minuten till bussen, ett typiskt facebookinlägg : " jag följde tre glada barn till bussen, fick kram av dom, vinkade glatt till dom medans jag ordnade med musiken på min Iphone, eftersom jag skulle ut och springa". Ett mycket trevligare minne. Hur som helst, när jag väl fick igång musiken på mobilen så var det dags att springa. Jag kände genast att kroppen faktiskt var med mig idag. Rak i ryggen  och med lätta steg flög jag fram på trottoaren . Jag sprang 50 meter, 100 meter, 150 meter, utan att tappa andan helt. Kom till och med upp i 200 meter utan att stanna och för mig är det en bedrift. Kroppen kändes snygg, jag höll in magen, sträckte på ryggen och kände mig som en 26-åring, ända tills jag passerade ett skyltfönster. Lite nyfket vänder jag huvudet för att spegla mig och ser en helt annan person springa där. Där lufsar en framåtlutande 42-åring med putande mage!  Men herregud, var är jag? Är det där jag? Nej, det kan det inte vara. Jag sprang ju, jag hade rak rygg och magen var platt. Men kläderna och håret är det samma. Då kommer insikten som ett slag i ansiktet. Jag har kämpat med träningen de senaste 4 veckorna. Jag har simmat varje dag och när poolen stängdes så började jag springa. För en si så där 15 år sedan hade jag vid det här laget varit smärt och slank som en jag vet inte vad. Nu när man fyllt 40  och lite där till tar det myyyyyyyyyyyyyyyyycket längre tid. I går (på över 3 veckor) visade äntligen siffrorna  neråt på vågen. Förr kunde jag bara tänka tanken så ändrades vågen. Kanske inte riktigt, men nästan. Efter denna lite mindre trevliga uppenbarelse, så fortsatte jag min lilla motionsslinga. Jag tänkte attt det är väl bara att bita i det sura äpplet och fortsätta. Efter ett litet tag kommer jag fram till en korsning. Det är rött ljus för gående och jag stannar och väntar. Står och hoppar, rör lite extra på benen, för att försöka se lite mer sportig ut. Ljuset slår om , tror jag, tills jag inser att jag varit så upptagen med mina rörelser att jag missat att ljuset slått om  och det var rött redan igen. Här i Kina stannar eller väjer inte bilarna för en, inte ens för en sportig 3 barns- mamma, som mitt på halva övergångstället upptäcker att det är rött. Jag lyckas dock överleva denna dramatiska  upplevelse och fortsätter framåt. Men nu går jag. Det är inte bara utseendet som får en att inse att man inte är 26 längre. Min lilla höftled krånglar. Nu när känslan i benen äntilgen är lätt, så får höftlederna för sig att protestera. Det låser sig kanske inte helt, men tillräckligt för att jag måste gå tillbaka till huset. Okej, jag kunde ju inte låta vakterna se att jag gick in i området ( som om de bryr sig), så sista biten sprang ( lufsade) jag. I morgon blir det samma runda igen, men då ska jag inte kika in i något skyltfönster.

1 kommentar:

  1. Härligt, Lovisa! Förstår precis vad du menar, vem är tanten i spegeln??? Må väl, kämpa på, ses snart. Kramar till er alla! Suz

    SvaraRadera