Tack så mycket!

Ni som har läst min blogg har nog att haft svårt att undgå min passion för fotografering. En passion som jag hittade just här i Shanghai. När jag haft som mest längtan till Sverige, mina vänner och familj har fotograferingen hjälpt mig att hitta det positiva med att bo här och det positiva med själva Shanghai. Jag kan dock ha lite svårt att kalla mig fotograf. En passionerad amatör fotograf vore nog mer rimligt att jag kallad mig. Det finns ju så många otroligt duktiga fotografer, som är långt mer avancerade än vad jag är,  där ute. Jag vill därför passa på att tacka alla ni som tar er tid att titta på det som jag lägger upp, ni som visar ert gillande genom att trycka på "like" och ni som t om tar er tid att kommentera. Det betyder så mycket för mig, ska ni veta och det gör att jag vill fortsätta att utveckla mig och utmana mig själv. I går t ex var jag inne i French Conssesion och promenerade ( med kameran förstås). Jag hade satt upp som mål att jag skulle ta portätt på 10 olika kineser. Har nämligen fortfarande svårt att bara gå fram till ngn och ta kort på den. Så utmaningen var att närma mig människorna på ett avslappnat och glatt sätt och dessutom lyckas ta lite foton på dom. Det blev inte 10 porträtt, men jag tror jag kom upp i 5 . Men det bästa av allt var att jag fick fin kontakt med några gamla damer som satt och umgicks på en parkbänk. Vi förstod inte ett ord vad vi sa, men skrattade gjorde vi och dom var nog lite stolta över att jag ville ta kort på dom. Då tänkte jag för mig själv att ; det här hade jag aldrig fått uppleva om jag inte börjat att fotografera :-)........

Så här blev det!

Först vill jag bara skriva, innan jag verkligen ger mig in på det jag vill ha sagt
Det är inte synd om mig. Det är synd om alla som behöver fly av olika anledningar. 
Jag lider med familjerna som drabbades i Trollhättan och jag känner så med barn som drabbas av kränkningar och mobbing. Därför är det inte synd om mig. Jag har bara lite mycket tid att fundera på olika saker. 

Så här är det..... Ni som har följt mig och min familj här  på bloggen, vet att vi är inne på vårt sista år här i Shanghai. Den 29 December i år har vi varit här i 4 år och totalt kommer det bli 4,5 år. Det har varit en berg och dalbana. På gott och på ont har jag haft mycket tid att fundera på olika saker. På vad jag vill med mitt liv, vad jag tycker är viktigt, vad jag värdesätter mest m.m.  Det har många gånger varit nyttigt för mig att vända och vrida på mina tankar, men jag har också  en känsla av att jag ibland krånglar till det alldeles för mycket för mig. Även om det är  8 månader kvar till flytt, så har jag redan börjat summera min tid här. Det är som jag  har en fot i Sverige. För mig är det ganska naturligt att jag gör små utvärderingar, när jag avslutar saker och ska påbörja något nytt. Härom dagen t ex satt jag och funderade på att ha chaufför eller i vårt fall att inte ha det och hur det har påverkat vårt liv här. Till skillnad från allra flesta expat här, har vi inte varken bil eller chaufför. Utan bil och chaufför , har jag fått lära mig att ta mig runt i den här staden. Jag har åkt mycket tunnelbana, använt mig av Racquet Clubs egen buss också har det blivit en del taxi. Jag har tagit många promenader genom centrala Shanghai och känner att jag faktiskt kan delar av den hyfsat bra. Detta tror jag har gjort mig självständig och mindre rädd. Baksidan med att inte ha chaufför, är framför allt barnens säkerhet. Det känns aldrig bra att  låta dom ta taxi, då 9/10 taxibilar inte har några fungerande bälten där bak. Men vad gör man , ibland måste dom ta det för att komma någonstans. En annan baksida med att inte ha chaufför ( och det är bland annat här jag tror jag krånglar till det för mig) , är att jag har känt att det har påverkat mina möjligheter till att lära känna folk/ umgås med folk. Det är ytterst få jag har kunnat ringa upp och fråga om vi ska hitta på något eller om vi ska åka och stor handla på Metro eller Carrefour. Av den enkla anledning att jag känt mig så dum, för jag att aldrig har kunnat erbjuda skjuts . Detta trots att många sagt till mig att höra av mig om jag behöver stor handla eller åka till Ikea. Kanske har jag krånglat till det alldeles för mycket för mig själv, men jag har  upplevt det jobbigt att aldrig kunna erbjuda tillbaka och på så sätt känt mig lite underlägsen. Därför har jag ibland dragit mig för att fråga folk om dom vill hänga med in till stan.  Men nu är det så att jag inte  sitter och deppar över detta, utan det är nog mer ett konstaterande - Så här blev det!


Till sist lite bilder från några av mina promenader den här hösten