Gott Nytt 2014

Första dagen på ett nytt år och det känns alltid som en blandning mellan vemod och förhoppning. Det går ju inte att undvika tänka på hur det senaste året varit och hur det nya året kan bli.  Jag tror vi alla är rätt så nöjda med 2013. Om man förtränger att luften aldrig varit så dålig, i Shanghai, som  under  den här vintern, så har 2013 erbjudit många roliga, intressanta och nyttiga erfarenheter. Vi har fått uppleva Nya Zeeland, Hong Kong och Thailand. Tjejerna har åkt på sin första ”community service-/ skolresa till Kambodja. Jag har upptäckt och utvecklat ett stort intresse för fotografering. Vi har haft besök av nära och kära och sist men inte minst - sommaren i Sverige.  Vilken sommar!!  Men mitt mellan alla semestrar och besök finns det en vardag och den är inte att förglömma.  Vardagen där barnen kämpar med läxor och skolarbeten, men trots det stort sätt alltid kommer hem glada efter en dag i skolan. Där man som förälder kanske ibland blir lite väl tjatig om läxor, städning och  ibland behöver påminna sig själv att stanna upp och njuta av att se sina barn utvecklas och bli stora. Där Patrik dagligen möter utmaningar i sitt arbete och med den kinesiska kulturen.  Hur frustrerande det kan vara att kommunicera med människor, som är uppväxta i ett socialt samhälle som är raka motsatsen till sitt eget. Patrik kan ofta komma hem och berättar om olika händelser och situationer, ibland med ett leende, ibland med en viss irritation. (Ska försöka skriva ner dessa händelser, så att ni också kan få ta del av dom. ) Man kan säga vad man vill om semestrar, men är det ändå inte vardagen som är det viktiga? Det är då livet passerar, och vi upplever det mesta. Det är då vi utvecklas och formas som människor. Så för mig att se tillbaka på ett år, innebär inte bara att se tillbaka på roliga händelser, utan även försöka minnas den mer anonyma vardagen. Kan säga att det inte alltid är så lätt…… kanske mitt projekt 2014 ska vara att ta fotografera vardagen mer…..fram tills dess får ni ta del av våran Thailandssemester
 

 

Ett riktigt bra och härligt 2014 önskar vi er

 

 

 

God Jul från fantastiska Thailand

I dag är det Julafton och  jag känner att det är helt okej att fira julafton i Thailand. Vi njuter verkligen av vår tid här. Det är alltid ett lotteri när man bokar på egen hand, men allt har visat sig vara helt rätt. Bangtao beach är en lugn och avkopplande del av Phuket. Stranden är inte överbefolkad och försäljarna är lagom påstridiga. Hotellet ligger precis vid stranden, vilket ger en extra lyx till semestern. Thailändarna är precis så där vänliga som alla säger. Så jag kan faktiskt tänka mig att komma tillbaka till detta fantastiska land....är väldigt posetivt överaskad.

Idag på morgonen hade vi en liten juklappsutdelning. I klapparna fanns det bla pengar, presentkort, lotion och lego. Ni kan nog gissa vem som fick vad.

Jag tror vi alla hade velat stanna här längre, men Patrik måste hem och jobba. Nästa gång bokar jag nog en längre resa för mig och barnen, för jag har ingen lust att återvända till förorenade Shanghai. Nej dags att sluta blogga och njuta av de sista 3 dagarna av semestern.

Vi önskar er alla en riktigt.

GOD JUL

En bra vecka!

Var på en härlig vinterkonsert i veckan . Barn och vuxna på Primary hade satt upp en liten föreställning, med original musik från musiklärarna på WISS. Allt var mycket välgjort, allt från dekor, kläder ,musik till ljud- och ljussättning. Skolan vet verkligen hur de ska uppmuntra och lyfta sina elever, för barnen är glada, entusiastiska och inte rädda för att stå på en scen. Som förälder blir man alldeles varm i hjärtat.

 

Jag har börjat att spela Mahjong igen. Väldigt kul! Förra gruppen jag spelade i splittrades av olika själ, men nu har jag fått hänga på en svensk grupp som spelar på torsdagar. Vad är Majhong då? Lite svårt att förklara, men förenklat  kan man säga att det är en blandning mellan Bridge och Poker. Fast då är jag ingen expert på Bridge och poker, så det kanske är helt fel förklaring. Jag får istället låta bilderna tala för sig.....

 

 

I går var det meningen att jag, Ebba och Sara skulle ha en shoppingdag i stan själva, men så blev det inte. Istället så fick jag med mig fem tonårstjejer på shoppingdagen. Jag kände mig som värsta NewYork-mamman .....för jag inbillar mig att så gör alla NewYork-mammor....när jag gick där tillsammans med mina döttrar och deras kompisar. Nu var det inte så glamoröst som det låter, men jag måste erkänna att det var rätt så mysigt att äta lunch med dom och sitta och lyssna på deras samtal. De befinner sig i en mellanålder - de vill frigöra sig, samtidigt som de ibland tycker att det är tryggt at ha en vuxen i närheten. Patrik och Axel hade en alldeles egen dag hemma, med  bland annat bad och bakning, så jag det känns som hela familjen var nöjda.

 

 

Tvivel som försvann

Idag på morgonen studsar Axel upp och ner, glad som en lärka och utropar ”mamma, mamma, det är bara 80 idag”. Detta efter att kollat Saras APP om luftkvalitén i Shanghai. Det säger en del om vilken värld vi lever i. Vi kollar inte temperatur, vi kollar inte väder, utan vi kollar luftkvalitén innan vi går ut. Men jag kan säga att efter över en vecka med EXTREMT dålig luft, så är man nöjd om värdena hamnar under 200 och är de  under 100 är man lycklig. Jag vet att jag skrev i mitt förra inlägg att jag tyckte det var värt att bo här…. trots den dåliga luften….. Kan säga att jag sen dess haft mina tvivel. När man måste hålla sig inne för att det är för farligt att vistas ute, då är det lätt att tvivla. När ens förkylning förvärras pga luften, blir tvivlen ännu större. Så det är tur att det idag äntligen blev bättre och vände. För när det kommer sådana här dagar, så är i alla fall jag lycklig igen. Jag kan säga att det inte har blivit speciellt mycket fotograferande på sistone. Förkylning och dålig luft har, som ni säkert  har förstått, satt stopp för det. Men idag kom jag äntligen ut. Efter en lunch med Karina, tog vi oss en promenad och det slutade med att vi gick runt i vårt område (Shanghai Racquet Club) och fotograferade.  Nu är mina tvivel borta. Nu mår jag bra igen.

Jag har fått mitt första jobb som fotograf. Väldigt nervöst, eftersom det inte riktigt är mitt område det jag ska göra. Jag ska nämligen fotografera inredning. Egentligen borde jag säga nej, men så tänkte jag att det får bära eller brista. Ibland måste man slänga sig ut. Om man inte vågar, hur ska man då utvecklas? Så till helgen blir det till att öva. Jag har en liten enkel studio - den får monteras upp. Karina ska hjälpa mig, hon ligger lite före mig när det gäller studio. Det känns tryggt. Men är det så att uppdragsgivaren inte blir nöjd –fine- då får jag ta lärdom av det. Jag kan ju bara bli bättre…….men som sagt var -det är nervöst.

 

Jag är inte så bra på att upprätthålla traditioner. Det är inte min styrka. Här i Shanghai tycker jag att det ändå tråkigare. Får inte någon lust till julstök, när det är 10 plusgrader och smog. Så det är tur att barnen har en pappa som är bra på det eller åtminstone bakning. Efter 3 veckors frånvaro ( resor till Sverige och Japan) satte han nämligen igång och bakade i helgen – lussekatter, pepparkakor och kola. Jag måste erkänna att det var faktiskt ganska härligt att känna dofter av saffran, ingefära och kanel. Goda blev de dessutom.  

Nu är det inte långt kvar till vår Thailands semester. Om lite mer än en vecka åker vi. Det ska bli så skönt.  Gick igenom lite fotografier  i datorn och hittade det här..... medans jag väntar på Thailand, så får jag leva på minnena av sommaren 2013.....

Är det värt det?

Idag är det urusel luft ute – 330 på en skala upp till 500. Kanske inte säger så mycket för er i Sverige, men för att jämföra lite; I Tyskland i Ruhr-området (tungt belastat industriområde), kan det i värsta fall gå upp till 50 vissa dagar. I Stockholm på de mest trafikerade lederna kan det komma upp i 20. Här i Shanghai är vi nöjda om den dåliga luftkvaliten inte överstiger 100. Kommer den ner till 60-70,så är det jättebra och lyckas skalan på luftkvaliten sjunka till 30 då är det extremt bra luft.  Här får man alltså en liten udda referensram. Som man brukar säga ”allt är relativt”. Fast när luften är så här extremt dålig som den är idag, när man börjar hosta så fort man går ut och luftrören känns igentäppta, då är det kanske inte så konstigt att man börja fundera på vad man gör här. Är det värt att utsätta sina barn för den här ohälsan? Hur stor fara är det i långaloppet?  Jag vill tro att det inte är så farligt om man är här i några år, att kroppen kan reparera det mesta efter att den varit utsatt för ohälsosam luft. Det finns människor som har utvecklat astma här i Shanghai och sen blivit av med den, när de har flyttat tillbaka till sitt hemland. Med andra ord, det är nog inte så farligt under en begränsad tid.

Jag åkte till skolan idag för att lämna lite saker, som Axel glömt. Taxichauffören hade naturligtvis nere sina fönster -  det var ju trots allt lite sol ute. Jag försökte andas med stängd mun och hålla för munnen med min hand. Allt för att minska intaget av farliga partiklar. Drömmer mig bort till Thailand, som vi ska till om 3 veckor. Härligt! Börjar sen och tänka att vi, trots allt nog, ska kosta på oss en resa någonstans på kinesiska nyåret, bara för att komma bort från luften med jämna mellanrum. Börjar  genast att  googla på flygbiljetter, men fy vad dyrt det är. Vet inte om det är värt det eller är det kanske det? Ja ni hör själva vilka bekymmer jag har – not.  Men faktum är att sådan här dagar, som den idag, funderar man på vad man vill proritera. Kanske vi ska kosta på oss en extra resa istället för att spara pengar till sommarhuset i Sverige?Kanske det gör gott för hälsan att få flera pauser från den här luften? Tur för oss att vi har valmöjligheten, det är inte många kineser som har det…. Som sagt var våra bekymmer är små.

Tillbaka till frågan; om det är värt det? Ja, det är det: Det är värt att bo leva i sämre luft. Barnens skola, alla upplevelser och intryck som man får erfara, utvecklingen som vi ser hos våra barn – allt det skulle jag inte vilja vara utan. Det betyder faktiskt så mycket mer än att andas bra luft hela tiden. Fast jag kan villigt erkänna – under en begränsad tid! Att bo här under många år, i decennier, det finns inte på kartan. Där går min gräns  -  som jag känner nu.

Det är inte synd om mig!

Det är tur man vet hur man ska ta sig runt i den här  staden. Idag, efter en mycket trevlig dag med min relativt nya väninna Lotta, var jag på väg hem med tunnelbanan, när jag väldigt plötsligt fick akut ont i magen. Insåg ganska snabbt att det inte var läge att chansa på att ta sig hela vägen hem. Med fem hållplatser kvar att åka , var det bara att snabbt hoppa av tåget för att leta efter närmsta toalett. Dom som känner mig, vet verkligen hur fruktansvärt ont jag har av att gå på offentliga toaletter. Så för mig att frivilligt leta upp en sådan, var tecken på att behovet var extremt stort. Jag tyckte mig känna blickar från mina medpassagerarer på tunnelbanan, när jag gjorde mig beredd att kliva av. Förmodligen för att jag säkert var knallröd i ansiktet, kombinerat med en panik i blicken Väl av från tåget var det bara att leta upp den där toaletten. Visste att det fanns toaletter i anslutning till perrongerna. Så med full fokus, lyckades jag leta upp en. Med en viss nervositet puttade jag upp en av dörrarna, med rädslan av att den skulle vara grotesk. Det visades sig den inte vara faktiskt. Det var dock ett annat problem - det var en" hål i golvet-toalett". Jag kan säga som så, det var inte läge för en "hål i golvet-toalett. Snabbt fick jag leta upp en utgång från tunnelbanestationen. Hade ingen aningen var jag hamnat och hur det skulle se ut där uppe. Kommer upp, tittar mig om och har en fruktansvärt tur att se ett köpcentrum på andra sidan vägen. Jag har nog aldrig traskat så fort- Jag tänker att det måste finnas allmänna toaletter där. Men jag hinner också tänka ut hur jag skulle göra om det inte fanns. ´Jag får tränga mig in på ngn liten mysko butik eller restaurang och med mord i blicken och kroppsspråk visa mitt behov``, hinner jag tänka. Lyckligtvis hittade jag en ingång till köpcentrumet och lyckligtvis fanns toaletterna i anslutning till ingången. Så det hela slutade lyckligt. Dessutom hade jag ett paket näsdukar i min jackficka.....jag har aldrig ett paket näsdukar i en ficka....och offentliga toaletter i Kina har nästan aldrig toalettpapper. Väl klar med mitt toalettbesök, hade jag valet att ta tunnelbana och taxi eller bara taxi. Jag tog det sista. När jag väl sitter i en taxi, tänker jag för mig själv....jag fixar det mesta i den här staden, jag vet hur jag tar mig, jag har inga problem med att ta taxi och tunnelbana och det bästa av allt - jag känner inte att det är jobbigt och jag tycker inte synd om mig själv. Det är bara att härda ut. Jag kan säga att för ett år sedan hade jag inte känt så. Då hade jag sett mig som ett "offer"- löjligt men sant. Då hade jag tyckt synd om mig själv. Jag har ingen chaufför - "alla andra" har, hade jag tänkt. Så jag känner mig lite nöjd med mig själv att jag lyckats ändra mitt sätt att tänka. Det är absolut inte synd om mig - så det så!

Skrämmande och spännande

Fantastiskt roligt att ha haft besök här. Fyra intensiva veckor, med undantag för några dagar i mitten, blev det. Det känns som alla våra gäster har varit nöjda. Man vill gärna att de ska få ut så mycket som möjligt av resan, nu när de kostat på sig både tid och pengar för att komma hit. Den här veckan, efter att Fredrik, Suzanne, Johanna och Sofia åkt hem till Sverige, har jag mest gått runt och inte riktigt vetat av var jag ska ta vid någonstans. När man har gäster, tar man en paus från sitt ordinarie liv här och varje gång man haft en paus, måste man börja om på nytt – särskilt när man inte jobbar. Så i början av veckan gick jag mest runt och funderade på vad jag ville göra nu. Träningen var ett måste och även om jag inte känt för det, så har jag fått tvinga mig till gymmet några gånger. Sen ska man åter in i sitt sociala liv här, så i tisdags hade jag en trevlig lunch med Camilla. Vi testade en ny asiatisk restaurang, som öppnat i det nya köpcentrummet, som ligger nära där vi bor. Maten faktiskt helt okej och väldigt billig  -  86 yuan slutade hela notan på.

Skolan har varit stängd 2 dagar den här veckan –  torsdag och fredag. Då har föräldrar och lärare utvecklingssamtal om eleverna. Väldigt snabbt och effektivt, får vi föräldrar (och eleverna, om föräldrar vill) gå runt och samtala med alla lärarna. I secondary har man 10 minuter på sig att samtala med varje lärare. För att det ska bli så effektivt som möjligt så har de ställt upp bord för alla lärare, i skolans teaterlokal, sen får vi föräldrar snabbt förflytta oss mellan borden. På 3,5 timme avverkade jag och Patrik 12-13 samtal, om man räknar med att vi har dubbla samtal med vissa lärare.  Jag tror vi båda två kände oss nöjda med vad vi fick höra. Inte bara med hur våra barn är, utan också hur de olika lärarna jobbar med och undervisar sina ämnen. Vi känner oss så otroligt tacksamma över att vi har möjlighet att ge våra barn den här utbildningen.

Jag har, som sagt var, funderat en del på vad jag vill göra – närmsta tiden och i framtiden. I onsdags fattade jag ett beslut; jag vill satsa på fotograferandet!  Jag bara älskar min nya hobby och jag vill någon gång i framtiden kanske jobba helt eller delvis med det. Naturligtvis förstår jag att det är stor konkurrens inom det här yrket och det är inte helt lätt att slå sig fram. Jag har dessutom mycket kvar att lära mig, så vi talar inte om ett mål, som ska nås inom 1  år , utan om ett mål som KANSKE nås inom 5 – 10 år. Men jag tog ett litet steg åt den riktningen, i onsdag, när jag startade min egen facebooksida ” Lovisa Dahlman photography”. Fruktansvärt pirrigt, nervöst och samtidigt spännande att göra mitt fotograferande mer offentligt. Som Patrik sa till mig ” det här gör att du måste fortsätta utvecklas, så att du kan leverera bättre foton”. Kolla gärna in min sida och om ni ”gillar” den, så blir jag naturligtvis extra glad.

 

Shopping

I fredags, kom min bror med familj. Fantastiskt kul att ha dom här. Vi har redan hunnit med mycket.
 I helgen blev det en hel del shopping.  Tog som vanligt mina gäster till min lilla "väsktjej" på fakemarknaden på Nanjing Lu. Hon blir alltid lika glad när jag kommer.vilket kanske inte är så konstigt nu när man är storkund hos henne. Vet inte om vi får ett extremt bra pris hos henne, men jag vill tro att hon inte blåser oss i alla fall.  Det bästa med att gå till samma ställe är att man får titta i lugn och ro, utan en massa tjat. Nu känner jag till och med att vi har någon slags relation, för hon visade glatt och stolt upp sin nya frisyr för mig, när vi var där i lördags. Hur som helst är det riktigt trevligt att handla där och det är svårt att säga om fakemarkander generellt. Efter shoppingen  åkte vi till " kapsylöppnaren", för lite storslagen utsikt. Tyvärr var det lite för mycket soldis för att dom skulle kunna se större delar av staden - men det verkade som om de uppskattade det ändå.
Dagen avslutades med middag på "Lost Heaven", vilket föll bror och svägerska i smaken. Man är aldrig missnöjd med maten där. Vi åt så det stod härliga till, unnade oss t om en drink innan maten.

I söndags överraskade vi Johanna, som fyllde 18 i september, med att ta med henne på manikyr och pedikyr. Det blev en mysig stund med döttrarna och mammorna. Papporna och Axel stannade kvar på klubbhuset och spelade lite badminton. Efter det hade jag planerat att vi skulle åka till Fabricmarket, men insåg att vi hade alldeles för lite tid för att hinna med det. Det blev istället en sväng till " Pearl City" för lite mer shopping. Efter det var det dags att fixa lite mat, för att sen förbereda för morgondagen, då våra gäster skulle åka till Beijing. Nu är det tisdag och de kommer tillbaka till Shanghai ikväll. Då vet jag att det är minst tre tjejer som ser fram emot att Sofia ska få följa med till skolan imorgon. Patrik måste ju tyvärr jobba, men vi andra ska åka till någon av alla vattenstäder som ligger runt Shanghai.