En befriande känsla

Det finns en stor risk att jag skrivit om det här tidigare, men det är något som slår mig nästan dagligen och något som jag flera gånger sagt till mig själv att jag kommer sakna när jag flyttar här ifrån.........det är den befriande känslan av att man här kan se ut och klä sig precis som man vill. Inte för att jag tror att jag på något sätt har en extrem look eller ser väldigt udda ut. Tvärtom, jag tror att jag ser väldigt vanlig ut. Här finns det dock ingen direkt klädkod i hur man ska se ut, när man ger sig ut på stan. Det finns inget uttalat mode, inga inneplagg. Kineserna själva blandar allt hejt och vilt.... mönster, färger och former. Det är ett enda hopkok av icke existerande mode. Men även inom expat-världen är modet varierande. Eftersom "expats-samhället" består av människor från alla möjliga delar av världen, så finns det ju skillnader i hur vi klär oss. Det gör att jag egentligen aldrig behöver känna att jag kommer fel klädd till någon tillställning. Jag vet inte om det har ändrats i Sverige under dom här åren? ( Det är svårt att se på sommaren, när vi är hemma, då det är mycket turister i stan) Men jag minns hur jag ofta har fått tänka till en eller två gånger innan, om jag har varit rätt klädd för att gå ut på stan, gå på tillställningar  m.m.
Barnen har också sluppit hetsen när det gäller märken och stil på kläderna. Mycket tack vare skoluniform, tror jag, men också det faktum att dom kommer från olika delar av världen. Jag har aldrig hört flickorna tjata om speciella märken på kläder och skor. Visst kan de handla på Hollister, men dom kan lika gärna välja bort det också. För dom har aldrig märket i sig varit det viktiga. Sen har jag förstått att i Sverige handlar det mycket om vilken skola/klass man hamnar i. Att det är skolan/klassen som sätter normen för vad som är accepterat och att det kan skilja sig mellan skolorna.

Nytt jobb!

Så här ett par veckor innan jul har ni, där hemma, säkert fullt upp med förberedelser. Inköp av julklappar, städning av hus, få gjort det sista på jobbet innan årsskiftet osv. För mig känns det där livet så avlägset: Vi har ju faktiskt inte firat en riktig svensk jul på snart 4 år, då vi valt att resa bort. Medans många här försöker få en så bra julstämning som man kan få här, så har jag valt att inte dekorera med gran, tomtar och adventsljusstake. Det närmsta vi har kommit till jul är julstjärnorna som hänger i barnens sovrum, lussebullebak och pepparkakor. För mig kan aldrig julen här bli den samma som hemma i Sverige, så jag har helt enkelt valt att inte lägga så mycket energi på det. Men det betyder inte att jag saknar den julen vi firar i Sverige. Nästa år får vi ta igen det!

Patrik är i Sverige nu. Han smygbörjar sitt nya jobb, som han officiellt börjar på efter årsskiftet. Då kanske några av er tänker; Ska dom flytta hem? Då kan jag svara att Patrik ska det, men jag och barnen stannar våren ut, så att barnen får gå färdigt skolåret.  Det kommer att bli tomt och tråkigt att inte ha honom här, men jag är så glad för hans skull. Det är ett jobb som han verkligen vill ha och som är utvecklande och stimulerande för honom. Lyckligtvis får vi se honom här i Kina åtminstone 1 vecka per månad,  annars hade det verkligen blivit tufft.

Jag har inte jobbat på 4 år ( om man inte räknar svenska skolan, Biss och fotojobb). Det känns både skrämmande och förväntansfullt, att jag faktisk  måste börja söka jobb igen. Jag känner mig lyckligt lottad att jag har behörighet till en yrkeskategori, som det är brist inom. Jag har förstått att det fortfarande är brist på förskollärare i  Förskolan, men sen är det frågan om vad jag verkligen vill göra. Vad det än blir kommer det vara en stor omställning.........Jag har en känsla av att min tid här sista halvåret, kommer att användas mycket till att förbereda mig både mentalt och praktiskt. Dom säger att det kanske tom kan vara tuffare att flytta hem, än flytta ut. Det återstår att se.........