Det är redan lördag - igen - och jag sitter här och funderar på vad jag gjort den här veckan. Minnet är väldigt kort, när man inte har några stående aktiviteter. Få se....ja just det, i onsdags åkte jag och Patrik in till konsulatet för att förnya våra pass. Det var vi, några andra svenskar, en massa kineser och en stackars man från Syrien, som var där....alla av olika anledningar. Eftersom lokalen inte är så där jättestor, kunde vi inte låta bli att lyssna på hur mannen, från Syrien, försökte desperat söka visum/ asyl till Sverige. Man kunde riktigt höra hans förtvivlan i rösten. Hur han sen fick en lång och ingående förklaring, att han inte kunde söka från Shanghai, utan behövde ta sig till Bejing och en svensk flyktingförläggning, för att därifrån söka asyl. För att sist tacka försynt för informationen och gå därifrån med ännu tyngre axlar. Man inser då hur jobbigt vissa har det och hur bra vi andra har det. Det gjorde faktiskt lite ont i själen att se "förtvivlan" på så nära håll, men också lycklig över att det kan finnas en utväg för de som befinner sig i en jobbig situation. För det måste vara hemskt att se sitt hemland förfalla och inte veta vart man ska ta vägen här näst.
I Torsdags var det "coffemorning" på skolan. Det var trevligt. Träffade både nya och gamla föräldrar. Dessutom passade jag på att ragga lite jobb på förskolan. Tänkte att jag åtminstone kunde erbjuda mig att vikariera vid behov. I våras jobbade jag på brittiska skolan. Det var intressant, men i långa loppet inget för mig. Ett annat system och därför ett annorlunda arbetssätt, jämnfört med det jag är van vid. Kände att jag inte riktigt kunde bidra med så mycket.
I går fredag träffade jag Charlotta och hennes 18-åriga dotter, som precis flyttat till Shanghai. Vi fick kontakt genom en gemensam Facebookvän för några månader sen och har sen dess haft lite mailkontakt. Vi hade en jättetrevlig lunch på Lost Heaven. Satt och pratade i flera timmar. Det kändes så där naturligt som det bara gör med vissa personer. Vi skojade om att nu har jag min första Pudong-kompis och hon sin första Puxi-kompis. Räknade ut att det är ca 4,5 mil mellan våra hem. 4,5 mil kanske inte låter så mycket i svenska öron, men här räknar man egentligen inte avstånd , här räknar man tid. Fast vi konstaterade att man kan ta ytterringen (motorvägen) till varandra och att det nog inte skulle ta så jättelång tid... bara runt en timme kanske...
Ser och hör att sommaren fortfarande hänger sig kvar i Sverige. Här har temperaturen sjunkit och det är bara 23 grader och lätt regn. Vi får hoppas att solen kommer tillbaka. För nu är det bara 1 månad kvar, sen kommer mina kära väninnor på besök. Det längtar jag efter....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar