Att leva i nuet är inte alltid lätt

Ja då har man fått det svart på vitt. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och igår fick jag mitt tjänstegöringsbetyg. Kände en liten klump i halsen, för det innebär att jag måste ut och söka ett nytt jobb när vi flyttar tillbaka till Sverige. För ett kort ögonblick hälsar verkligheten på. Här lever man ett ganska behagligt liv som medföljande. Man går ut och äter lunch, man tränar, kanske går någon kurs, man kan dricka sitt kaffe i lugn och ro på morgonen , dvs man har gott om tid att göra vad man vill.  Därför  får ett brev från min arbetsgivare mig att inse att det här livet är en liten paus från det vanliga livet i Sverige och att jag ibland måste stanna upp och uppskatta vilken chans vi har fått. Nu låter det som om jag inte gillar livet i Sverige. Tvärtom , jag kan ibland sakna att inte ha något jobb att gå till. Att inte tillhöra ett sammanhang, men just därför måste jag påminna mig själv om att leva i nuet och inte sukta efter något annat.  För man vet aldrig hur morgondagen blir, man vet bara hur idag är. Fast det är inte lätt, det är väldigt mycket lättare att längta. Som jag gör nu t ex. det är 4 veckor kvar tills vi är i Sverige igen. Jag har för närvarande väldigt svårt att ta mig för något nytt, starta upp något. Jag skulle t ex kunna börja spela tennis, men det känns som det inte är någon idé  eftersom vi åker snart. Så det där om att leva i nuet är en konst och det är inte alltid man lever upp till den.

Nej, nu måste jag sätta fart. Ska först till frissan för att färga håret, sen till Kinesiskan . Efter det till skolan för att lämna en flipflopp ( de ska ha vattenkrig i skolan idag) som Sara glömt, sen tillbaka hem för en fika hos en granne, efter det ska jag tillsslut möta Axel vid bussen. Flickorna ska till kompis efter skolan, så de ska inte med bussen hem. Då brukar jag alltid möta Axel vid  bussen när han kommer själv. Och här sitter jag i nattlinne - appropå att leva i nuet.

Hipp Hipp Hurra, igår var det födelsedag!

Då gör jag ett nytt försök idag att skriva, efter att nätanslutningen krånglade igår. Jag kan bli tokig ibland på hur långsamt internet kan vara här. Hur som helst, firade vi Ebba och Sara i går. Det känns som de alldeles nyss var 6 år och nu är det 12 . Det är inte klokt vad tiden går fort. Hur gick det här till?
Våra nya grannars yngste son fyllde också år igår ( hälften så gammal som tjejerna) så vi bestämde oss för att slå ihop födelsedagarna, genom att gå ut och äta på Blue Frog. Ebba och Sara hade också bjudit in Marina och Aniek och jag Martinas mamma. Blue Frog är en alldeles utmärkt restaurang ta med barnen till. Det finns lekrum för de lite yngre och dessutom har de där riktigt goda hamburgare , vilket barnen gärna beställer. Vi är vana att fria barnens födelsedagar med släkten, men här får man göra sig nya traditioner när de befinner sig på andra sidan jordklotet. Kvällen blev riktigt trevlig och barnen fick  t o m födelsedagstårta som grannarna så generöst beställt på ett närliggande bageri.

Något som man får vänja sig vid som expats är att säga hejdå. Det kommer alltid att vara någon som flyttar och tillslut kommer man själv att flytta. Nu har turen kommit till Aniek och hennes familj. Efter skolavslutningen flyttar de tillbaka till Tyskland. Det är jättetråkigt eftersom tjejerna har blivit så bra kompisar, men så är livet här. För att göra det lite lättare försöker jag tänka att det possitiva  med alla avsked är  att man har så många människor att hälsa på i framtiden  om man lyckas hålla kontakten med dem.

Jag lämnar er med ett underbart kort på tjejerna. Nu ska jag cykla iväg till en lunchträff.                  Ha det så bra!

Martina, Ebba, Aniek och Sara

Tänk så dom kör i det här landet

Ja då har man blivit med elscooter. Här i Kina kör om inte alla men nästan alla runt på dessa två-hjulingar, så varför ska jag vara sämre. Jag har inte vågat bege mig utanför vårat området ännu, men jag har lyckats övningsköra en gång innanför grindarna. Det var en intressant upplevelse. Jag hade nämligen förmågan att gasa istället för att backa, med påföljden att jag körde rakt in i en moped som stod pakerad. Lyckligtvis så var det en häck precis brevid, som skyddade den från att trilla i marken.Nu åkte jag ju inte i så hög hastighet, eftersom jag upplevde att t o m 10 km/ timmen var hög fart. Patrik däremot har varit ute och kört i närområdet. Överlycklig över vårat senaste inköp har han tagit sig små turer. Det är ju det närmaste han kan komma en motorcykel här i Kina.

Trafiken här i Kina är raka motsatsen från Sverige. I Sverige finns det väjningsplikt, här köra man rakt ut  och utgår från att någon stannar. I Sverige stannar bilarna vid övergångställe och lämnar företräde till gående, här är de vita sträcken enbart utsmyckningen. I Sverige köra man på sin sida på vägen, här kör man där det finns plats. Här gäller det att komma först, lämnar man den minsta lilla lucka så har man helt plötsligt 10 bilar framför sig. I Sverige gör man usvängningar där det är tillåtet, här vänder man bilen när man behöver.  Hur som helst kan det vara ett helt skådespel att titta på trafiken och man slutar aldrig att förundras över hur den fungerar. Som tur var behöver vi inte ut i den värsta trafiken , utan kan, om vi vill, bara köra runt i våran lilla stadsdel.

Förutom inköpet av scooter i helgen, så hann vi också bland annat med en barbeque i området. Det blev en riktigt trevlig kväll med grannarna. Men det var  bara jag Patrik och Axel där, tjejerna var hos Martina hela lördagen och på söndagen var de hos en annan kompis på vattenkrigparty. Det märks att de börjar bli större, vissa helger ser vi dom nästan inte. Men jag antar att det är en del av att växa upp. Sen är det väl inte så konstigt, de fyller faktiskt 12 år på Onsdag. Usch vad tiden går fort!

Förra veckan var en liten nedåtspiral för mig, när det gäller träningen. Jag hade svårt att ta mig ut och springa. Jag vet inte om det berodde på att Patrik var sjuk och jag ville sympatisera med honom eller om jag helt enkelt tappat motivationen. Hur som helst var jag lite håglös hela veckan. Tack och lov har jag kommit på bättre tankar och tränade lite idag igen. Dessutom fick jag reda på att poolen har öppnat igen, så nu kanske det blir ett litet besök till klubhuset imorgon.

Nej nu är det dags för mig att gå till sängs, klockan är alldeles för mycket - igen

Godnatt från   ett varmt Shanghai

Ibland inser man sina begränsningar

Ibland måste man inse att man inte klarar av vissa saker av olika skäl. Vi har tyvärr dragit oss ur  köpet av en sommarstuga, efter att ha insett att det skulle bli alldeles för dyrt för oss i slutändan.Vi ville så gärna ha huset och kunde inte riktigt hejda oss från att buda på huset. Sen när vi började räkna på det insåg vi att efter lagfart och andra kostnader som tillkommer att det skulle bli en alldeles för stor kostnad för oss. Det känns lite tråkigt, men ändå som det rätta beslutet. Drömmen om att köpa ett sommarhus finns fortfarande kvar och förhoppnings kommer vi att kanske äga ett någon gång i framtiden, dock inte den här sommaren.

Här i Shanghai regnar det och jag har kännt mig lite håglös de senaste dagarna. har inte riktigt haft lust till något. Som tur var så hade jag bokat in en träff med Marta i dag. Nu har jag fått tillbaka min energi efter att ha umgåtts med henne och en av hennes väninnor. Vi satt och drack vin och åt ost på en privatklubb i en källare. Låter det misstänktsamt? I Shanghai finns det tydligen många diskreta privatklubbar där rika affärsmän kan träffas och göra upp affärer. Väninnan hade medlemskap till en av dessa privatklubbar. Nu kan jag inte skriva något exotiskt, som att det var inrett i några vinröda sammetsdraperier och dylikt, utan det var strikt, lite kalt, men med en fantastisk vinkällare. Vi fick smaka på ett otroligt gott vitt, sött vin som passade alldeles utmärkt till osten som vi åt. Jag som hade bestämt mig för att inte dricka någon alkohol på vardagarna, kunde ju naturligtvis inte tacka nej till ett sådant vin. Jag kan säga att jag är mycket nöjd med mitt beslut. Vinet var fantastiskt.

Ebba och Sara har fullt upp med sina assessments och kämpar på det bästa de kan. Axel har äntligen gjort färdigt son mattebok, som han kämpat med under ett par veckors tid.
I går var Axel iväg till Shanghais djurpark med skolan. Han hade haft det jättekul, men reagerade på en sak. Tydligen hade en elefant  varit fastkedja runt sitt ena ben och det hade väckt starka känslor i honom. I det här landet är inte djurhållningen alltid den bästa, men jag är glad att jag har en son som faktiskt reagerar över sådant.

Patrik har varit sjuk i ett par dagar nu, men ändå tvingat iväg sig på en utbildning som han måste gå på. Imorgon är det fredag och det ska bli skönt. Det är konstigt att man kan längta till fredagar när man inte jobbar. Det måste väl ändå bero på att övriga familjemedlemmar också får helg och lite ledigt.

Slappar, hoppas, längtar!

Det känns lite som jag går på halvfart just nu. Helgen var inte ens halvfart, den var viloläge. Jag orkade ingenting pga lågtrycket som hängde som ett lock över Shanghai. Vi fick inte mycket gjort, utan slappade hela helgen. Igår, måndag, fortsatte i samma anda. Jag var fortfarande trött av sviterna från helgens orkeslösa tillstånd. Kände inte att jag hade någon lust med träning, ingen lust till att plugga kinesiska, ingen lust att laga mat. Jag var visserligen iväg på lunch med Eva, vilket var jättetrevligt, men på något vis hängde den där håglösheten fortfarande i mig. Idag har det varit lite bättre, tvingade iväg mig på liten snabb promenad, efter det har jag varit hemma resten av dagen. Har tittat mest på sommarhus på nätet. Vi har letat efter ett fritidshus att bo i när vi kommer till Sverige på somrarna. Nu verkar det som om vi kanske kan ro hem ett. Vi har nämligen budat på ett hus det senaste dygnet och nu har den andra spekulanten lagt sig, så om allt går vägen kanske vi är ägare till ett hus när vi kommer till Sverige. Våra föräldrar har varit våra ögon och snällt åkt runt och tittat på hus för vår räkning. Just tack vare deras hjälp och kloka råd är jag faktiskt övertygad om att det här huset blir bra för oss. Det är tillräckligt stort för att vi ska orka bo där under en längre tid, det ligger nära havet och har egen båtplats. Vad kan gå fel.? Det ska i allafall bli härligt att få komma till Sverige. Nu är det nästan bara 5 veckor kvar tills vi landar på landvetter flygplats. Längtar så efter att få träffa alla, att få andas ren luft, bada i saltvatten, gå ut och shoppa i butiker där expediterna inte hänger på en, äta färsk fisk och skaldjur, äta flingor med svensk lättmjölk, gå barfota på gräsmatta, sitta och titta på solen, sent på kvällen, när den går ner och mycket mer.Det ska bli riktigt underbart, härligt!

Elevkonferens med barnen

I går fick barnen leda sina första " student led conference ". Det är ett utvecklingssamtal fast utan lärarna. Barnen får en stund tillsammans med sina föräldrar, där de får visa vad de arbetat med under det senaste läsåret, prata om vad de har varit nöjd med och vad de känner att de lärt sig och vad de kan förbättra. Ebba och Sara fick själva bestämma vilka arbeten de ville visa från varje ämne.För Axels del var det hans lärare som förberett den lilla konferensen ( tycker det är ganska gulligt namn på en stund ihop med sitt barn), men sen fick vi själva sitta där med Axel och titta på vad han gjort den här terminen. Faktiskt en riktigt trevlig och mysig stund och det gäller med alla tre förstås. Efter att alla tre var färdiga, stack tjejerna med Martina och en annan kompis hem till Martinas hus . Jag och Axel tog en taxi hem och fick en efter middag alldeles för oss själva , med cykeltur, bad och glass. Börjar och inse att Ebba och Sara håller på att bli stora och att jag inte får lika mycket tid med dem längre, vilket ger mig blandade känslor. Å ena sidan så gläds jag åt att de utvecklas och blir mer självständiga, men å andra sidan så så sörjer jag lite att tiden går så fort. Jag antar att jag inte är unik i att känna så här. Det är väl bara en del med att vara förälder.

Idag har  vi haft ett riktig lågtryck hängande över oss. Det har varit så tryckande att  fyra av oss har inte haft någon energi att göra något. Vi fastande framför TV och datorer och  har fortfarande inte lyckats ta oss där ifrån . Den femte, Axel, har däremot lekt med sina  nya grannkompisar hela dagen. Han hade så tur att för två veckor sedan flyttade det in en familj, med tre pojkar mellan 6 och 9 år, mitt emot vårat hus. Så nu lekar han med dem  nästan varenda dag. Kul!

Imorgon är det dags att ta tag i träningen igen. Har inte tränat på två dagar, i går var det för varmt och idag för regnigt. Jäklar nu ligger jag efter. Tiden går och det ser svårt ut för mig att vinna utmaningen jag har med Patrik, Andrea och Fredrik - 10% ner när vi är i Sverige. Men jag ger inte upp. Jag ska fixa det även om det troligtvis kommer att ta längre tid.

Men nu ska jag ta och krypa till sängs, för klockan är alldeles  för mycket.

Godnatt från Shanghai

Men det är väl inte jag?

Har precis avverkat ett motionspass med en viss insikt. Vadå? tänker ni. Låt mig ta det från början. Jag följde barnen till bussen idag. Var för en gång skull färdig samtidigt som dom. Kände mig som den perfekta sportiga mamman som vinkade av sina tre glada och harmoniska barn. Jag behöver inte nämna dramat tidigare på morgonen. " Sluta bråka", "var är din keps", "var är skateboardskydden", "inte det språket", " om du inte slutar nu så tar jag bort din Ipod"," smäll inte i dörrarna", "sparkas inte", "har ni med er vatten flaskor"," sluta sa jag" och det värsta av allt " vad ska pappa säga". Nej jag nämner" inte" det. Jag koncentrerar mig hellre på minuten till bussen, ett typiskt facebookinlägg : " jag följde tre glada barn till bussen, fick kram av dom, vinkade glatt till dom medans jag ordnade med musiken på min Iphone, eftersom jag skulle ut och springa". Ett mycket trevligare minne. Hur som helst, när jag väl fick igång musiken på mobilen så var det dags att springa. Jag kände genast att kroppen faktiskt var med mig idag. Rak i ryggen  och med lätta steg flög jag fram på trottoaren . Jag sprang 50 meter, 100 meter, 150 meter, utan att tappa andan helt. Kom till och med upp i 200 meter utan att stanna och för mig är det en bedrift. Kroppen kändes snygg, jag höll in magen, sträckte på ryggen och kände mig som en 26-åring, ända tills jag passerade ett skyltfönster. Lite nyfket vänder jag huvudet för att spegla mig och ser en helt annan person springa där. Där lufsar en framåtlutande 42-åring med putande mage!  Men herregud, var är jag? Är det där jag? Nej, det kan det inte vara. Jag sprang ju, jag hade rak rygg och magen var platt. Men kläderna och håret är det samma. Då kommer insikten som ett slag i ansiktet. Jag har kämpat med träningen de senaste 4 veckorna. Jag har simmat varje dag och när poolen stängdes så började jag springa. För en si så där 15 år sedan hade jag vid det här laget varit smärt och slank som en jag vet inte vad. Nu när man fyllt 40  och lite där till tar det myyyyyyyyyyyyyyyyycket längre tid. I går (på över 3 veckor) visade äntligen siffrorna  neråt på vågen. Förr kunde jag bara tänka tanken så ändrades vågen. Kanske inte riktigt, men nästan. Efter denna lite mindre trevliga uppenbarelse, så fortsatte jag min lilla motionsslinga. Jag tänkte attt det är väl bara att bita i det sura äpplet och fortsätta. Efter ett litet tag kommer jag fram till en korsning. Det är rött ljus för gående och jag stannar och väntar. Står och hoppar, rör lite extra på benen, för att försöka se lite mer sportig ut. Ljuset slår om , tror jag, tills jag inser att jag varit så upptagen med mina rörelser att jag missat att ljuset slått om  och det var rött redan igen. Här i Kina stannar eller väjer inte bilarna för en, inte ens för en sportig 3 barns- mamma, som mitt på halva övergångstället upptäcker att det är rött. Jag lyckas dock överleva denna dramatiska  upplevelse och fortsätter framåt. Men nu går jag. Det är inte bara utseendet som får en att inse att man inte är 26 längre. Min lilla höftled krånglar. Nu när känslan i benen äntilgen är lätt, så får höftlederna för sig att protestera. Det låser sig kanske inte helt, men tillräckligt för att jag måste gå tillbaka till huset. Okej, jag kunde ju inte låta vakterna se att jag gick in i området ( som om de bryr sig), så sista biten sprang ( lufsade) jag. I morgon blir det samma runda igen, men då ska jag inte kika in i något skyltfönster.

Här kan man handla allt tror jag!

Något som jag tror att jag aldrig riktigt kommer att vänja mig vid är kinesernas mer "exotiska" inslagen som säljs i mataffärerna här. På carrefour kan man t ex hitta levande ormar i lösvikt, frysta grodor, sköldpaddor osv. Här ser man nästan allt som bra föda och det är en helt naturlig del av vardagen. Patrik får exemplevis en hel del oidentifierbar föda som lunch mat på jobbet. När han frågar sina kinesanställda vad det är så svarar det ofta " det kan vara kyckling, svamp eller något annat". För dom är det föda och det spelar egentligen kanske ingen roll  vad det är. Jag tycker det är farscinerande att matkulturer kan vara så olika i olika länder. .Barnen har i allafall reflekterat över att de inte sett några riktigt överviktiga människor bland kineserna. Det kanske är så att med de rätta råvarorna så äter de mer hälsosam mat än oss västerlänningar. Vad vet vi?

Helgen har varit lugn. I lördags slappade vi mestadels hela dagen. Ja, det kanske gäller Patrik och jag. Flickorna satt faktiskt en hel del med sina läxor. De har fått nya "assessments",  ( kan tyvärr  inte det svenska ordet). Assessments innebär  mycket jobb för eleverna, där de ska skriva ett arbete utfrån de kunskaperna de anskaffat sig. Eftersom de fick sina kvartalsbetyg ( här får man betyg mitt i terminen också), så känner de sig ännu mer motiverade att göra ännu bättre ifrån sig nästa gång. För våra barn passar det jättebra att ha betyg. De känner själva att de får en  tydligare bild hur de ligger till i ämnerna. Axel har dock inga betyg ännu, men han har också läxor varje vecka. Tyvärr hade jag glömt att påminna honom en mattebok som han haft hela terminen och som han måste lämna in nu. Stackarn har fått sitta med matte varje dag den senaste veckan för att hinna få färdig den.

Nu ska jag snart iväg på lunch,. tur att jag har kommit igång med träningen annars skulle jag väl varit stor som ett hus vid det här laget.



Det gäller att man inte har bråttom ibland!

I går hade jag en bra dag. Först åkte jag och Karina till Marta för hålla henne lite sällskap eftersom hon låg sjuk hemma. Stackarn hade drabbats av någon elak bakterie, som satt sig i magen. Så hon var lite nedsatt och orkeslös. Vi fick i allafall en trevlig pratstund med en god koppkaffe. Efter det följde jag med Karina till banken, där hon skulle köpa amerikanska dollar. Jag säger bara det, det här landet får man inte ha bråttom ibland. Jag tror det tog över en timma att få detta gjort och ändå så var det inte så många före Karina. För en västerlänning kan det tyckas onödigt att det behövs 2-3 personer för att genomföra ett bankärende.Vi kan tycka det är omständigt, men för en kines är det det mest naturliga. Jag såg inte en enda kines gå fram till kassan och klaga på att det tog så lång tid, utan alla satt där så tålmodigt och väntade. Ibland försöker jag tänka att att deras sätt att leva här, det är normen i det här landet och inte vårat sätt som västerlänningar. Mycket för att jag ska hejda mig själv från att brusa upp över något som jag ändå inte kan göra något åt. En människa har lärt sig sitt beteende från det samhället de tillhör och de handlar därför efter det. Men i mina mindre bra dagar så blir också jag irriterad. Hur som helst så var vi väldigt hungriga när bankärendet var avklarat och bestämde oss för att åka till restauranggatan på HongMei Lu. Där blev det lite italienskt i form av en god vegetarisk pizza och cesearsallad som vi delade systerligt på.Mums!. Efter lunchen tog vi en snabb vända till Metro för lite inköp av deras fina kött. Det är ju grill säsong så då måste man ju fylla frysen med gott oxkött.

Nu är poolen stängd och då måste jag hitta andra träningsformer. Så då är det bara för mig att sätta igång och springa istället, vilket jag gjorde i morse. Kanske inte hela sanningen. Det blev ett försök till att springa. Insåg ganska snabbt att min kondition inte är den bästa. Det kanske var bra att poolen stängde så att jag tvingas att träna min kondition också. Simningen har gett mig en bra styrka i benen, armarna och ryggen, så jag har hittat lite muskler i min kropp. Men konditionen kan behövas förbättras lite. Så nu har jag ett nytt mål och det är att lyckas springa samma sträcka som Patrik gör flera gånger i veckan. Jag vet inte hur lång den är exakt, men tillräckligt lång för att det ska vara en utmaning för mig.
Efter min lilla promenad var det dax för kinesiska igen. Lika svårt som vanligt, men jag blev lite glad över att jag kände igen några ord som jag lärde mig i början av året. Det kanske finns hopp för mig trots allt.

Luften gick ur mig!

Idag tog jag min sedvanliga cykeltur till klubbhuset för att simma. Full av energi kliver jag in i byggnaden och är påväg att skriva in mig, när hon i kassan visar mig en skylt. Poolen ska hållas stängd i 3 veckor för renovering. Jag tror luften gick ur mig när jag läste det. Det är så typiskt att de ska  stänga nu när jag äntligen kommit igång med min simmning. Stackars receptionisten fick ta del av min frustration när jag beklagade mig över beslutet. Sa till henne att jag ville ha hennes chefs nummer eftersom jag tyckte att de skulle erbjuda mig ett annat alternativ. Men jag tror att det enda jag kan göra nu är att bara ta mig till gymmet istället, även om det inte är min favoritsysselsättning. Jag hann dock simma mina 1000 meter idag . Efter det var det dags för kinesiska lektion. Tyvärr blir jag inte klokare för varje gång. DET ÄR ETT VÄLDIGT SVÅRT SPRÅK. Jag tycker att jag uttalar rätt, men sen när läraren uttalar det så låter det inte som när jag säger det. Axel var och hos en kompis idag efter skolan och jag åkte för att hämta honom med taxi sen på kvällen. Jag försökte uttala husnummret till chauffören, men när han inte ens förstår när jag säger 90 på kinesiska, känner jag att jag är ett hopplöst fall. Jag är full av beundran för de som klarar av att lära sig detta språk. Appropå språk, Ebba och Sara behöver inte gå i extra engelska längre. Jag är så glad för deras skull att de har utvecklats så mycket i det engelska språket. Nu har de börjat på Kinesiska istället för dessa extra lektioner i engelska. Kul!

En liten reflektion

Efter några dagar med riktigt varmt väder kom det äntligen lite regn. Det behövdes för att rensa upp i den syrefattiga luften. Idag kan man andas och fördelen är att det är alldeles lagom varmt ute.

Ni har vi bott här i över 4 månader och jag trodde aldrig att jag skulle trivas så pass bra som jag faktiskt gör just nu. När jag grät floder i januari och verkligen undrade vad jag gjorde här, trodde jag aldrig att vi skulle anpassa oss till det här livet. Men idag kan jag faktiskt säga att vi trivs  bra. Jag har fått nya vänner, Ebba, Sara och Axel trivs i skolan och har hittat kompisar där och Patrik har hittat ett flyt på jobbet. Just nu är han på tjänsteresa i Kina. I höstas gillade jag inte tanken att han skulle kunna vara borta från oss några dagar. Idag går det bra för jag vet att vi klarar oss. Naturligtvis saknar vi honom när han är ute och reser, men vi fixar det och det är en skön känsla.

När man gör en sådan här flytt bryter och upp från allt/alla där hemma, så inser man vad som är värdefullt för en. För mig är det främst familjen och vännerna, både de som finns här och men också de som finns i Sverige. Det kan säkert låta lite klyshigt och sentimentalt, men så känns det för mig. Det betyder mycket att  få hälsningar från de i Sverige, men också när någon  här skickar mig en hälsning på mobilen eller FB. Man blir uppriktigt mycket glad. Så visst har jag blivit lite mer sentimental sen jag flyttat hit. Men det bjuder jag på.


Idag har jag varit på lunch hos Mariko från Japan.  Jag hade jättetrevligt tillsammans med 8 andra tjejer, som alla  bidrog men en typisk maträtt från sitt hemland. Jag gjorde det enkelt för mig och tog med mig den enda riktigt svenska som jag kan laga här -  kladdkaka. Hur som helst är det ett privilegie att få umgås med så trevliga och generösa människor och jag hoppas att det blir fler roliga luncher med det här gänget.

Lyckad skoldans och efterlängtad post!

I am back ! Ja det var ett litet tag sen jag skrev, men den här veckan har jag lagt min energi mycket på träningen. Har äntligen fått in en rutin att simma varje vardag. Känns otroligt skönt! När barnen går till bussen så tar jag cykeln till klubbhuset och den lilla simhallen. Det brukar bli ca 1000 meter i bassängen, ibland lite mer .  Sen har jag också kommit igång med Kinesiskan - igen. Gjorde ett försök i början, men la ner det eftersom jag inte kunde koncentrera mig så bra på kvällen när barnen var hemma. Nu har jag istället börjat läsa  på dagtid och det känns som det kommer fungera bättre. Dessutom är jag inte hemma utan får gå iväg och byta miljö. Det tror jag hjälper en del också. Vi är en liten grupp på 3 stycken. Jag och två trevliga danskor. Vi skrattar och har skoj, men kan även vi sitta djupt koncentrerade och försöker förstå åtminstone något ord.

Men det stora samtalsämnet den här veckan har varit skoldansen, som Ebba och Sara skulle gå på. Det har varit planering nästan in i minsta detalj. Jag tror alla barnen har sett fram emot detta event, som ägde rum igår fredag. Ebba och Sara följde med, tillsammans  med Martina, hem till Aniek igår efter skolan. Där blev det minitiös förberedelse och det hade dessutom bokats tid hos frisören för lite styling av håret.Då var det inte så konstigt att man som förälder kände en viss oro över att de inte skulle bli nöjda med sin kväll - nu när de såg så mycket fram emot detta. Men på Lördagen efter att de sovit över hos Aniek så möttes jag av två spralliga och glada tjejer som var helt överväldiga över skoldansen. Bästa skoldansen ever - som de sa. Sådant betyder mycket för en liten förälder.

Axel fick en trevlig överraskning i brevlådan idag - ett stort kuvert med flera teckningar och en hälsning från sina forna klasskompisar i Sverige. Naturligtvis blev han helt överlycklig och han tog god tid på sig att titta på alla teckningar och läsa vad de skrivit. Jag tror det var jätteviktigt för honom att han fick det här brevet och han uppskattade det mycket. Det värmde lite extra i mammas hjärta också.

I kväll har vi haft en mycket trevlig grillning hemma hos Marta och Pedro. Fantastiskt god mat och härliga diskussioner i gott sällskap med inte bara värdparet utan också Karina, Egil, Gloria och Tony och alla barnen förstås. Även om jag var lite trött efter igår kväll när jag och Karina var ute och dansade med ett gäng svenska tjejer. Kände mig lite ringrostig eftersom det inte tillhör till vanligheterna att jag går ut. Så nu är det väl dags att gå och lägga sig så man orkar något imorgon.

Godnatt!

I söndags åket Florence hem till Sverige och huset blev åter igen lite tommare. I lördags fick vi en fin och god avslutning på hennes vistelse, genom att besöka BaliLaguna, restaurangen som blivit en tradtion när vi har besök. Till och med hovmästaren kände igen oss nu, kanske inte så konstigt när vi varit där fyra gånger. Den här gången valde vi att sitta ute. Borden var fint uppdukade längs med den lilla dammen som ligger vid restaurangen. Det vi inte räknat med var alla vildkatter som strök runt borden. Lite obehagligt med tanke på Rabies.Vi slapp dock katterna vid vårat bord eftersom några restauranggäster kommit på den smarta idéen att mata dom. Maten var som vanligt utsökt och  vi gick mätta och belåtna där ifrån.  Skulle ha lagt ut lite bilder från middagen, men nätet har varit alldeles för trögt ikväll så det får bli någon annan gång.

Eftersom Florence inte skulle flyga förren på kvällen i söndags så hade vi hela dagen att umgås, men vädret var tryckande och luftfuktigheten hög så det blev mest att bara slappa och ta det lugnt. Barnen gjorde lite läxor och vi vuxna satt och läste tidningar och böcker. Hade inte någon direkt ork att laga mat heller så vi beställde hem lite indiskt.

I går var det valborg, vilket vi inte kända av här i Shanghai. Men vi hade bjudit hem Marta och Gloria med sina respektive familjer på lite grillning, så man kan ju om man vill, säga att vi hade indirekt lite firande. Vi åt åtminstone gott. Gloria hade gjort gaspacho och Marta hade med sig en  cheescake , Patrik grillade oxfilé och jag hade gjort en sallad med fetaost. Mums! Kvällen blev riktigt trevlig, fast jag hade nog inte väntat mig något annat - underbara människor!Efter middagen föjlde Ebba och Sara med Martina ( Glorias dotter) hem för att sova över hos henne. Sen såg vi inte dem förren i dag på eftermiddagen.

Axel, Patrik och jag tog oss en cykeltur till simhallen i morse. Det var första gången Axel cyklade utanför vårat område. Men om man cyklar en liten omväg, istället för den närmsta, så kan man faktiskt cykla på cykelbana nästan hela vägen. Patrik sprang, Axel cyklade i mitten och jag sist och det funkade riktigt bra. För 3 månader sen kunde jag inte ens tänka mig tanken att cykla själv här i Kina och nu låter jag min barn cykla. Jag försöker våga utmana mig själv här och ibland vågar jag.
det är väl det som kallas utveckling.
Axel har fått en riktig go kompis, Alma från Sverige. På internationella dagen hängde de ihop och idag var Alma hemma och lekte hos Axel. Såg inte röken av dom förren på slutet när de lyckliga kom ner från övervåningen, blåa i ansiktet och på händerna. Spår från en" kreativ målaraktivitet". Ja vad ska man säga roligt hade de i allafall.