Ja då har man fått det svart på vitt. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och igår fick jag mitt tjänstegöringsbetyg. Kände en liten klump i halsen, för det innebär att jag måste ut och söka ett nytt jobb när vi flyttar tillbaka till Sverige. För ett kort ögonblick hälsar verkligheten på. Här lever man ett ganska behagligt liv som medföljande. Man går ut och äter lunch, man tränar, kanske går någon kurs, man kan dricka sitt kaffe i lugn och ro på morgonen , dvs man har gott om tid att göra vad man vill. Därför får ett brev från min arbetsgivare mig att inse att det här livet är en liten paus från det vanliga livet i Sverige och att jag ibland måste stanna upp och uppskatta vilken chans vi har fått. Nu låter det som om jag inte gillar livet i Sverige. Tvärtom , jag kan ibland sakna att inte ha något jobb att gå till. Att inte tillhöra ett sammanhang, men just därför måste jag påminna mig själv om att leva i nuet och inte sukta efter något annat. För man vet aldrig hur morgondagen blir, man vet bara hur idag är. Fast det är inte lätt, det är väldigt mycket lättare att längta. Som jag gör nu t ex. det är 4 veckor kvar tills vi är i Sverige igen. Jag har för närvarande väldigt svårt att ta mig för något nytt, starta upp något. Jag skulle t ex kunna börja spela tennis, men det känns som det inte är någon idé eftersom vi åker snart. Så det där om att leva i nuet är en konst och det är inte alltid man lever upp till den.
Nej, nu måste jag sätta fart. Ska först till frissan för att färga håret, sen till Kinesiskan . Efter det till skolan för att lämna en flipflopp ( de ska ha vattenkrig i skolan idag) som Sara glömt, sen tillbaka hem för en fika hos en granne, efter det ska jag tillsslut möta Axel vid bussen. Flickorna ska till kompis efter skolan, så de ska inte med bussen hem. Då brukar jag alltid möta Axel vid bussen när han kommer själv. Och här sitter jag i nattlinne - appropå att leva i nuet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar