Saknaden är stor ibland

Jag vet jag borde inte vara ledsen. Jag lever ett ganska behagligt liv: Jag har haft besök av mina föräldrar. Vi ska  få efterlängtat besök av kusinerna i skåne. Jag träffar och lär känna underbara människor här i Shanghai. Men jag är ledsen eller rättare sagt lite nedstämd. Det har nog börjat att gå upp för mig vad vi har gjort. Flyttat till andra sidan jordklotet, lämnat alla nära vänner  och familj i Sverige. Då blir plötsligt saknaden ännu större. Jag saknar tjejmiddagarna med Annkin, Mirjam, Karin, Karin, Emma och Hanna. Jag saknar tjejträffarna med Malin, Susanne, Lise och Åsa. Jag saknar att bara kunna lyfta på luren och ringa Lena. Jag saknar mina gamla grannar, som man kunde träffa över ett glas vin eller en kopp kaffe. Jag saknar middagarna  med Fredrik, Selma, Lisa och Karin. Jag saknar träffarna med vinprovargänget och jag saknar min syster, som jag brukade prata med minst en gång i veckan. För att bara nämna några. Det känns som om jag befinner mig i ett slags sorgearbete. Som Karina sa till mig, "du håller på att säga hejdå". Det är lite lustigt bara att det tog mig 3 månader i Shanghai innan jag började göra det. Nu säger jag inte hejdå förgått, men likt förbaskat gör det ändå ont i själen. För man vet ju inte när man ses igen.

För barnens del känns det som de är inne i en bra period. De är alltid glada när de kommer hem från skolan och pratar positivt om sina klasskompisar. Det känns väldigt skönt för en mamma att höra. Patrik har en hel del att göra på jobbet och det har börjat rulla på ganska bra. Tur för mig är att han åker shattelbus (är osäker på stavningen) till jobbet varje dag. Han hämtas klockan 7.30 och kommer hem klockan 17, men samtidigt kan jag förstå att han tycker det är alldeles för korta dagar. För mycket utav det han gör på jobbet kan han bara göra där, så ibland skulle han behöva ett par timmar till på kontoret. Men som familj är det fantastiskt bra att ha sin pappa/ make  hemma så "tidigt" på dagarna.