Den här veckan har varit intensiv för barnen på skolan. Eftersom det snart nalkas kinesiskt nyår, så har barnen förberätt och repeterat föreställningar. Både på Primary och Secondary. I Tisdags var det årskurs 2-5, som genomförde en musikalisk resa, som handlade om alla de 14 olika djur/figurer, som representerar olika år i Kina. Förra året var det drakens år, i år är det ormens. Vilken fantastisk föreställning det var och jag säger inte det bara för att Axel var med. Den var faktiskt otroligt bra. Musiklärarna på skolan hade skrivit helt ny musik speciellt för den här föreställningen, dekoren var jättevacker och barnen sjöng och dansade med sådan inlevelse att man nästan fick en liten glädjetår i ögat. Det kändes faktiskt som man var på en professionell föreställning. Sen blir man ju lite stolt som mamma att se sin lille son stå på en scen, utan till synes någon nervositet, blomma ut och sjunga och dansa som bara den. För er som känner Axel förstår nog att han kommit en lång väg, han som tidigare inte gillat att få speciellt mycket uppmärksamhet, har nu stått på¨en scen inför säkert 100 personer. Jag vet inte hur den här skolan gör det, men på något sätt så får de barnen att blomma ut börja tro på sig själva och våga ta för sig.
En blogg om hur det är att flytta till ett nytt land med alla dess utmaningar,men också möjligheter
The little girl from Zhujiajio
fredag 1 februari 2013
Stolt mamma!
Den här veckan har varit intensiv för barnen på skolan. Eftersom det snart nalkas kinesiskt nyår, så har barnen förberätt och repeterat föreställningar. Både på Primary och Secondary. I Tisdags var det årskurs 2-5, som genomförde en musikalisk resa, som handlade om alla de 14 olika djur/figurer, som representerar olika år i Kina. Förra året var det drakens år, i år är det ormens. Vilken fantastisk föreställning det var och jag säger inte det bara för att Axel var med. Den var faktiskt otroligt bra. Musiklärarna på skolan hade skrivit helt ny musik speciellt för den här föreställningen, dekoren var jättevacker och barnen sjöng och dansade med sådan inlevelse att man nästan fick en liten glädjetår i ögat. Det kändes faktiskt som man var på en professionell föreställning. Sen blir man ju lite stolt som mamma att se sin lille son stå på en scen, utan till synes någon nervositet, blomma ut och sjunga och dansa som bara den. För er som känner Axel förstår nog att han kommit en lång väg, han som tidigare inte gillat att få speciellt mycket uppmärksamhet, har nu stått på¨en scen inför säkert 100 personer. Jag vet inte hur den här skolan gör det, men på något sätt så får de barnen att blomma ut börja tro på sig själva och våga ta för sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
så roligt med en skola som lyckas! Hälsa barnen att de är fantastiska.
SvaraRaderaKram Annkin