I början när jag började cykla här, så cyklade jag som en ordentlig svensk. Höll till höger på vägarna, sträckte ut armen för att visa att jag skulle svänga och lämnade företräde där jag trodde att jag behövde. Efter tidens gång och erfarenheten som jag skaffat mig har jag blivit mer och mer som en kines på vägarna. Det enda sättet att klara sig i trafiken är att följa deras regler, dvs ta tillfället när det dyker upp. Hur då tänker ni? Jo ser man en lucka så kör man. Man sick sackar sig fram, ungefär som i en hyfsat tät snitslad slalombana. Här dock står tyvärr inte vimplarna stilla, till skillnad från i en riktig slalombana. I Sverige har man fått lära sig att i trafiken tänka; var beredd det kanske kommer något på vägen. Här ska man alltid tänka; var beredd det kommer alltid något på vägen - bil, cykel, moped, bussar, gående, katter, hundar, taxibilar, barn osv. Och det är ingen som bryr sig om du går eller cyklar där. Det enda de har som mål är att ta sig framåt. Egoistiskt och nonchalant kan tyckas. Jag och Patrik har pratat mycket om det där och kommit fram till att det måste vara en överlevands instinkt. De lever så många människor i det här landet och för att få plats måste man ta sig plats. Är man bara väldigt vaksam och uppmärksam hur trafiken flyter och hur människor tar sig fram, så brukar det gå bra. Nå väl, lyckligtvis behöver jag bara cykla på de mindre lokala vägarna, som ändå är hanter bara för en liten svensk.
Har kommit igång bra med träningen. Zumba, aqua zumba, löpning på löpband och simmning alterneras som aldrig förr. Det känns riktigt bra, men gud vad trött man blir efteråt. Har jag tagit i rejält så är jag trött resten av dagen och har svårt att hålla mig vaken på kvällen. Men jag antar att det blir bättre med tiden och att man kommer och kännas sig piggare ju mer man tränar.
Idag hade jag fotokurs igen och den här gången skulle vi få gå ut och fotografera. Vi hade tur med vädret, solen sken och inte en regndroppe föll från skyn. Vilken berikande och intressant dag det blev. Vår lärare tog oss genom ett område, där små bostadslägenheter varvades med alla möjliga butiker och hål i väggen matställen. Så fattigt och nedgånget, men ändå så levande och full av livsglädje. Jag vet inte om jag hade kunnat acceptera att några okända människor tog kort på mig, mitt hem och min vardag. Men kineserna hälsade glatt på oss och lät oss ta kort på nästan allt och alla. Man förstod att det inte var första gången en grupp västerlänningar promenerade igenom kvarteret med sina digitalkameror hängande på magen. Det blev många foton, både bra och mindre bra. Tyvärr hittar jag inte överföringssladden till kameran, så idag kan jag inte lägga upp några foton. Lovar att jag ska fortsätta leta, för den här upplevelsen vill jag gärna dela med mig av till er. Jag vet att jag sagt det förut, men det tåls att säga igen; det finns inte bara ett sätt att leva ett liv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar