Ett svagt ögonblicks tvivel........

I ett svagt ögonblick känner jag mig misslyckad, ynklig och ensam......För att ni ska förstå mig måste jag backa bandet lite.......Under mina år här i Shanghai har min självkänsla stärks, jag har blivit mer självständig och modig. Jag är inte lika rädd längre för det okända och jag klara av att vara själv.  Jag har valt att hålla mig till få personer. Inte lärt känna så många och det har i sin tur lett till att jag oftast suttit hemma själv.....framför datorn. Jag har många gånger också valt att åka in till stan själv, promenera runt själv, äta lunch själv. Jag har också valt individuell träning, istället för grupp träning - allt för att jag inte ska bli beroende av andra och för att jag tycker om att styra över min tid. Jag känner mig många gånger stark. Jag klara detta , att vara och bo i Shanghai utan att ständigt behöva sällskap. (Ni som känner mig sen en lång tid tillbaka, vet ju att det nästan varit tvärtom med mig förut). Men så hamnar jag ibland ( tack och lov inte så ofta längre faktiskt) i små, svaga tillfälligt tvivlande stunder. Det kanske inte är jag som valt min situation, det kanske är andra som valt bort mig? Är det så att jag inte har förmågan att lära känna folk och på så sätt inte blir så intressant för andra? I dom små, svaga och väldigt få stunderna, känner jag mig misslyckad och ensam. I dessa stunder känns Shanghai opersonligt och väldigt tomt!!!!! En Känsla som avundsjuka poppar upp inom mig och jag vill ogärna erkänna för mig att jag kan känna så, när jag ser glada inlägg från andra på sociala medier. Det ultimata vore ju om människan utvecklade en så god självkänsla, att han eller hon inte behövde bekräftelse från andra. Men så är inte verkligheten! Människan behöver känna sig omtyckt, sedd och bekräftad. Nu låter det som jag inte får någon bekräftelse alls, men så är naturligtvis inte fallet. Jag känner dagligen bekräftelse från min familj, som jag vet uppskattar och tycker om mig. Men som sagt var, ibland dyker de där svaga och tvivlande  stunderna upp. Då gäller det inte att gräva ner sig allt för djupt.....


Nu till något roligare! Jag är verkligen stolt över mina barn - alla tre förstås. Men igår var jag extra stolt över mina tjejer som uppträdde på en välgörenhetsgala i centrala Shanghai. Bara det att de vågar ställa sig på en scen är modigt, sen att ovanpå det genomföra vacker och innerlig sång minskade inte min stolthet direkt. Tjejerna tycker att jag lagt ut alldeles för mycket videos på dom på sistone och vill att jag har ett uppehåll med det. Annars hade jag naturligtvis gjort det. Vi uppmuntrar verkligen dom till att satsa på sången. Livet är alldeles för kort för att inte våga. Har man en hobby/passion så ska man inte släppa taget om den - oavsett om det förblir en hobby eller om man kan livnära sig på den. Det är det som gör livet extra roligt och meningsfullt.........