Om häromdagen var lite sämre ( Tack alla som skickat uppmuntrande och fina kommentarer), så var gårdagen desto bättre....... Den började visserligen med lite för lite sömn och tendens till panik i tunnelbanan........ Vaknade vid 4 och kunde inte somna om. Eftersom jag varit vaken i ett par timmar, bestämde jag mig för att ta den tidiga bussen in till stan, för att hinna med lite fotograferande innan en träff med "Blogg-gruppen". Älskar att åka in tidigt till centrum. Stan är på väg att vakna och stadspulsen ökar så sakta. Insåg dock när jag satt på bussen att jag bara åkt in på helgen tidigare, när många vaknar lite senare. För nu var trafiken redan igång och köerna långa. Väl framme vid Nanjing Road, skulle jag ta tunnelbanan bort till The Bund. Då kom den stora CHOCKEN!!!!!....... Har nämligen aldrig tagit tunnelbana i morgonrusningen, då alla är på väg till sina jobb.........Det var en upplevelse ut över det vanliga. När jag äntligen kom ner till tunnelbana-perrongen ( för man får gå typ ett par kilometer under jord för att ens komma dit), så står det packat med människor och väntar på att få gå ombord tåget när det kommer........ Tyvärr vågade jag inte ta upp varken mobil eller kamera för att fota detta fenomen, med rädsla att bli av med eller förstöra dem.......För att ni ska få en bild av hur det såg ut, kan jag beskriva det som följande:
Varje dörröppning till tågen hade 2 prydliga köer med ungefär 15 personer i varje, som fylldes på allt eftersom. (Det finns nämligen tydligt ut markerat på perrongens golv var köerna ska vara). Varje tåg har säkert 15 dörrar, så ni kan själva räkna ut hur många som stod och väntade. Min plan var att ställa mig längst fram på perrongen, för där brukar det inte vara lika många som väntar. Men jag lyckades inte ens ta mig fram dit, så jag fick snällt bara ta första bästa kö. Då började paniken sakta smyga sig på. Hur ska jag ens ta mig in i tåget och när jag väl kommit på hur ska jag ta mig ut?
' Det är lugnt Lovisa, Du kan inte göra något åt det, Det är bara att gilla läget!', fick jag intala mig själv. TRE tåg tog det innan jag lyckades!!!! Sen stod man där som en sardin i en sardinburk. Ansikten pressade mot fönsterrutan. Ben och armar, fastklistrade mot kroppen. Min enda tanke var att jag måste positionera mig strategiskt, så jag höll mig hårt i den närmsta stolpen till utgången. Lyckligtvis är jag lite längre, större och starkare än många kineser, så jag klarade av att stå kvar. Jag var också väldigt glad över att jag bara behövde åka tre hållplatser, för annars hade risken varit stor att paniken verkligen infunnit sig. Det ska till mycket för att jag ska åka igen i rusningstrafiken, men kanske att jag vågar ta kort på det organiserade spektaklet. Det hade ju onekligen varit kul att ha det dokumenterat.
Resten av dagen var dock väldigt trevlig. Fick några foton vid The Bund, en stunds umgänge med blogg-gruppen och tills sist ett besök på fotomarknaden. Köpte där lite mer studiomaterial, vilket jag var väldigt nöjd och glad över. Om ni frågar Patrik, kanske ni får ett annat svar :-)
Varje dörröppning till tågen hade 2 prydliga köer med ungefär 15 personer i varje, som fylldes på allt eftersom. (Det finns nämligen tydligt ut markerat på perrongens golv var köerna ska vara). Varje tåg har säkert 15 dörrar, så ni kan själva räkna ut hur många som stod och väntade. Min plan var att ställa mig längst fram på perrongen, för där brukar det inte vara lika många som väntar. Men jag lyckades inte ens ta mig fram dit, så jag fick snällt bara ta första bästa kö. Då började paniken sakta smyga sig på. Hur ska jag ens ta mig in i tåget och när jag väl kommit på hur ska jag ta mig ut?
' Det är lugnt Lovisa, Du kan inte göra något åt det, Det är bara att gilla läget!', fick jag intala mig själv. TRE tåg tog det innan jag lyckades!!!! Sen stod man där som en sardin i en sardinburk. Ansikten pressade mot fönsterrutan. Ben och armar, fastklistrade mot kroppen. Min enda tanke var att jag måste positionera mig strategiskt, så jag höll mig hårt i den närmsta stolpen till utgången. Lyckligtvis är jag lite längre, större och starkare än många kineser, så jag klarade av att stå kvar. Jag var också väldigt glad över att jag bara behövde åka tre hållplatser, för annars hade risken varit stor att paniken verkligen infunnit sig. Det ska till mycket för att jag ska åka igen i rusningstrafiken, men kanske att jag vågar ta kort på det organiserade spektaklet. Det hade ju onekligen varit kul att ha det dokumenterat.
Resten av dagen var dock väldigt trevlig. Fick några foton vid The Bund, en stunds umgänge med blogg-gruppen och tills sist ett besök på fotomarknaden. Köpte där lite mer studiomaterial, vilket jag var väldigt nöjd och glad över. Om ni frågar Patrik, kanske ni får ett annat svar :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar