Inte ska jag ha

Smörgås med smör och ost, havreflan med choklad, smågodis, hamburgare med pommes frites ... ja ni hör ju själva. Mycket riktigt har jag kommit in i  tredje veckan och som väntat är jag inne i en nedåt spiral ... åtminstone mentalt. Vad jag är SUGEN på att ÄTA något ANNAT än, vitkål, sallad, kyckling och kokt ägg. Börjar bli en aning trött på det. Det är nu som man ska vara den där duktiga människan, som kan stå emot allt det där goda. Så varje gång jag börjar tänka onyttig, får jag snabbt slå bort det med  tankar som " du klarar det här", "du som har kommit så långt, inte ska du ha". Jag tycker dock att jag har klarat det hyfsat bra. I helgen hade vi besök av Patriks bror, vilket var mycket trevligt och roligt ... han hade givitvis med sig flera kilo svenskt lösgodis -  till barnen kanske ska tilläggas! Jag har faktiskt lyckats med bedriften att inte äta ett enda smågodis, så lite nöjd är jag med mig själv. Fast jag får väl erkänna att det blev ett par glas vin extra under helgen istället, men ibland måste man få leva också ... eller?

Ebba och Sara fick sin första tandställning i söndags. Kanske inte den roligaste erfarenheten de får vara med om här. Inte för att tandläkarana var otrevliga, tvärtom de var mycket professionella och trevliga, utan dom ställningarna de nu ska ha i 6-8 månader, ska skystera deras överbett, vilket innebär att de påverkar deras förmåga att äta och tala. Men som vi säger till dom ... det här gör vi för deras framtid. Sen efter den här behandlingen, så kommer de att få tandställningar, som rättar till själva tänderna. Så många tandläkarbesök blir det de närmsta 2 åren.

Jag jobbar min andra vecka på BISS. Nervositeten har lagt sig en aning, men jag undrar när de ska komma på att jag inte kan något. Så känns det nämligen när jag jobbar på en brittisk skola. I dag var jag t ex och stötta upp i en årskurs 6:a (10-11- åringar), som hade engelsk grammatik.. Fy så skrämmande. Visst kan jag prata engelska, men att skriva är något helt annat. Fast efter ett tag så insåg jag att mitt jobb blir nog mest att se till att barnen är fokuserade på sina uppgifter, så då släppte min nervositet lite. Jag jobbar även i årskurs 1 och 2, där känner jag mig lite mer hemma. Det är barn mellan 5 och 7 år, så gulliga och entusiastiska. Där känner jag att förskollärarrollen kommer mer till sin rätt och att jag faktiskt vet hur jag ska samtal med dom. Jag har i allafall bestämt mig för att inte ge upp, utan ska ge det här ett tag. Det är ju trots allt roligt att ha ett jobb att gå till...

Nu är jag och barnen ensamma ett par dagar. Patrik åkte idag nämligen till Dalian, norr om Bejing. SKF har någon fabrik där som han ska besöka. Annars har vi haft förmånen att ha honom hemma mycket, den här vintern. Därför ska jag inte klaga på att han åker iväg den här veckan. Han är ju dessutom hemma redan på torsdag igen!