Att tycka om sitt eget sällskap

En del människor verkar ha lätt för att föra sig mellan olika sociala sammanhang. På nolltid har dom byggt upp ett socialt närverk och hunnit lära känna både staden och nya människor i rekordfart. Den uppfattningen får jag åtminstone ( kanske inte stämmer alls, vad vet jag?!) när jag träffar nya bekantskaper här. Man kan nästan känna sig lite misslyckad, när man inte hunnit göra allt det som många andra verkar ha hunnit här. Markander, restaurangbesök, konserter, klubbar, mingel hit och  mingel dit, utflykter till något pittoreskt område , museum besök, resor till exotiska platser osv. Jag kan bli väldigt imponerad av sådana människor, som har förmåga att föra sig socialt och ha många bollar i luften samtidigt. En del av mig önskar att jag kunde det, men min andra del tar i överhand. Jag har nämligen upptäckt hur skönt det är att vara själv. Inte varje dag........ nej det skulle bli alldeles för tråkigt och nedbrytande ....... men åtminstone 2 dagar i veckan, där jag får rå om mig själv. Det har blivit den lyxen jag verkligen kan unna mig här. Har det med åldern att göra, att man uppskattar sin egen tid mer? För jag kan inte minnas att jag var så här när jag var yngre. Nej, jag var mycket mer rädd för att vara ensam. Det kanske helt enkelt är så att jag genom åren lärt mig att tycka om mig själv mer och tycker att det är helt okej att umgås med mig själv lite. Om inte annat, så har jag fått möjlighet att öva på det här. Men visst, ibland kommer tvivel och jag blir stressad över att jag inte hunnit med mer och inte lyckats känna fler. Då försöker jag tänka att åtminstone lärt mig om fotograferandet och det är inte fy skam....eller?


Nu är vi inne i Mars och det är inte många månader kvar till sommaren. För oss är det tredje våren här i Shanghai och jag börjar se ett mönster......Varje år ungefär vi den här tidpunkten börjar man summera året. Man summerar inte året vid årsskiftet, utan här följer man skolåret. Varför detta? Nu ska jag egentligen bara tala för mig själv.....det kanske inte alls är så för alla andra här......men så fort jag inser att jag faktiskt måste (inom en greppbar tid) säga hejdå till någon, så börjar jag summerar det senaste året. Så var det för mig förra året och så är det nu. I år är det många som flyttar till sommaren. Människor som jag kommit lite närmare, människor som jag träffa någon gång ibland och människor som jag bara hälsar på och byter några enstaka ord med - Alla fyller något i min tillvaro, fast på olika sätt. Det här är både det här livets framsida och baksida......Man träffar nya människor, som  man sen en dag måste säga hejdå till. ( Det kan också vara ännu en anledning att jag ibland inte orkar ta in nya människor i mitt liv !?)


Nej, dags att ta hand om Sara, som är hemma och är sjuk med feber. Avslutar med lite bilder från fotopromenaden med Petra tidigare i veckan.

Utställning, nervöst men roligt

Det är verkligen varannan dag väder  här i Kina, just för tillfälligt. Ena dagen är det kallt, regnigt och lite små ruggigt, för att nästa dag känna solen stråla ner mellan molnen ( eller smoggen ´) och värma den vinterfrusna kroppen.   Man går och väntar på att värmen ska slå till på riktigt och  att växtligheten  ska  explodera. Här i Shanghai är våren kort, oftast bara någon vecka......Därefter slår sommarvärmen in. Fast det är klart, frågar man Shanghaineser så är sommaren inte här förrän det är över 30 grader. Runt 20-25 grader är  kyligt för dom. I dag har vi åtminstone känt av en antydan till vårvärme och det är underbart härligt. Det är något visst med våren, den väcker lust, glädje och förhoppning. Även om vintern inte är fullt lika kall här som i Sverige, så väcks man faktiskt lite ur en dvala, när första vårsolen tittar fram. Utemöblerna, som stått ute hela vinter,  är äntligen ockuperade av människor. Folk verkar gladare och lite mer tillfreds med tillvaron. Så visst är det underbart med vår!




Förra veckan passerade lugnt och sansat. Vet egentligen inte vad jag gör med min tid. Dagarna liksom flyter ihop. Ja just det...... Jag och Karina ska ha vår första lilla utställning tillsammans. Vi har fått möjligheten att få visa några av våra fotografier på Café du Village, som ligger i närheten av där vi bor. Det har varit en del förberdelser. Som tur är har Karina varit drivande, annars tror jag inte det blivit av...... Tack, Karina!..... Behöver nämligen fortfarande  jobba på mitt självförtroende och hade därför inte vågat  ta det här steget, men nu när det är gjort, så känns det riktigt roligt och spännande. Så om det är någon som bor i Shanghai, är intresserad av fotografi och läser min blogg just nu, vill jag bara meddela att den lilla informella utställningen är fram till den 10 April ( med ev förlängning), på Café du Village( http://www.shanghaiexpat.com/listing/cafe-du-village-8390.html ), Jin Feng Lu, Hua Cao Town, Minhang District. Alla fotografier som visas där är till försäljning och det går bra att beställa också. Vi har också beslutat att skänka 10% av försäljningsvinsten till " Morning Tears" ( www.morningtears.org ) , en ideell organisation, som  jobbar med att stödja och hjälpa barn med föräldrar i fänglese.


Jag hann med lite fotograferande förra veckan. Jag var tidig till en träff med Charlotta, inne i French Conssesion och passade på att ställa mig vid en liten korsning och fota.  En av mina absoluta favorittekniker är "panning. Med panningtekniken fryser man ett rörligt objekt och allt annat runt omkring ser ut  att röra sig. Ofta är det väldigt svårt att få till det perfekta kortet, men när man lyckas är det som att vinna på lotto. Jag tror jag tog minst 20 kort innan jag fick till ett, som jag var nöjd med.

En stor rund boll!

Jag har varit väldigt seg och lite mentalt utmattad, efter workshoppen för 1,5 vecka sen. Förra veckan blev därför ganska lugn. Förutom ett par lunchträffar med några väninnor, så fördrev jag tiden med träning och bildbehandling. Fredagen slutade som vanligt med att Patrik och Axel somnade framför TV och jag satt själv och tittade på något halvbra program. Ebba och Sara sov över hos en kompis, som fyllde år.
 I lördags tog jag mig äntligen till frisören. Undviker i möjligaste mån detta här i Kina. Nu hade jag bestämt mig för att testa Racquet Clubs egna frisersalong och hade förhoppningen att det inte skulle gå fel den här gången. Jag färgade håret, gjorde en hårbehandling ( för håret var extremt slitet) och klippte det. Färgningen och hårbehandlingen gick alldeles utmärkt bra, men klippningen....SUCK!......vad ska jag säga.....Sara frågade mig lite diskret när jag kom hem....."Är du nöjd med det?"......hmm.....jag tror det säger allt......  Nu har jag testat en holländsk frisör, några kinesiska frisörer och nu sist en polsk frisör......INGEN KAN KLIPPA MITT ÅR! Jag vet inte vad dom gör, men alla klipper håret som en BOLL!! En stor rund upp blåstbar boll och jag ser ut som jag kommit direkt från 80-talet. Ni anar inte hur mycket jag saknar min frisör i Sverige. Inte för att jag tror  han läser min blogg...."men snälla Stefan kom hit, jag behöver dig!" ......Nej, skämt å sido, men jag får väl helt enkelt se lite tråkig ut i håret, i Kina och rätta till det när jag kommer hem till Sverige.
Så på kvällen gick jag tillsammans med familjen och min runda boll på  huvudet, hem på middag till några vänner. Alla sa så snällt hur snygg jag var i håret, utom Sara som klappade mitt hår och tittade medlidande på mig.....Ja, man undrar vem jag ska lita på? :-)......


I söndags hade vi bokat bil, för att göra ärenden och köra in tjejerna till extramatte lektion, som deras mattelärare erbjuder alldeles gratis. Tala om att brinna för sitt ämne. Han avsätter under vissa helger, 1,5 timme, för att hjälpa dom som vill ha extra hjälp med matteuppgifter. Även om tjejerna inte alltid tycker om att behöva plugga extra ( helt naturligt i deras ålder), så tycker jag och Patrik att man ska dra nytta av att han faktiskt erbjuder extra matte.


Söndagen avslutades med fotostudio....... Hur får man sina barn att ställa upp? Man betalar dom! Vilket gav resultat. Fantastiskt roligt och lärorikt. Känner att jag börjar våga lite mer nu. Det är helt ok att göra fel. Det är ju på misstagen man lär sig , eller hur?

" #Finding your self in the streets "......of Hong Kong

Är fortfarande uppslukad av intryck från helgen som gick. Workshopen i Hong Kong överträffade alla förväntningarna. Kanske berodde det på vårvärmen som kommit till Hong Kong, eller så berodde det på platserna Micheal och Mimo valt ut åt oss. Det kan också berott på den lilla, men roliga gruppen av människor som deltog, men troligtvis var det en kombination av alla dessa tre faktorer och säkert några till. Hur som helst var det i alla fall väldigt kul att få åka iväg en helg till en annan stad och fota nya miljöer. Man får utmana sin fotografiska hjärna  och tänka i lite nya baner när det gäller fotografi. Jag blev till exempel väldigt förtjust i alla häftiga väggmålningar, reklamskyltar, som kunde bidra till ett roligt och underfundigt inslag i ett fotografi. Innan jag började med fotograferandet kunde jag säkert tycka att dessa målningar var ett störande inslag i stadsmiljön. Nu ser jag det som ett uttryck för den tiden vi lever i och därmed ett viktigt inslag när man ska fånga nutiden.


Jag vet inte om jag är jättenöjd med resultatet. Har slängt en hel del bilder och känner mig lite besviken över att jag inte kom hem med fler bra bilder. Man vill ju gärna prestera bra!......Dessutom jämför jag mig gärna med de andra deltagarna i workshopen och då kan självförtroendet dala.....Jag vet....Dumt att jämföra! Jag har lagt ut en del kort på facebook och varje gång jag gör det är det som att ge en bit av mig själv. Jag är faktiskt uppriktigt jättenervös. Man lägger ut för att visa vad man sett och förhoppningsvis lycktas fånga på bild. Man lägger också ut för folk att tycka och tolka det dom ser och en förhoppning om att någon tycker om det. Det kanske låter jätte banalt och löjligt, men när man är ute och fotar, jobbar man inte bara med sitt öga, man jobbar med sin själ. Fast så är det väl med allt som man brinner för....... Så nu har jag försökt att välja ut foton som ska visa hela helgen och det som vi fick uppleva. Det finns egentligen ingen röd tråd i galleriet, utan bara ett beskrivande av helgen.......

Svårt.....

Jag har väldigt svårt att säga nej.....att säga att jag inte kan. Det måste jag öva på. Jag är nämligen så himla rädd för att såra folk. Skulle jag göra det, oavsiktligt, mår jag jättedåligt.  Därför är det alltid ett stort steg för mig när jag säger att jag inte kan eller behöver avboka något. I dag till exempel skulle jag ha spelat Majhong med några andra svenskor, men insåg i går att jag nog inte skulle hinna det. (Det går en hel dag till att bara ta sig in, spela, äta lunch och ta sig hem.) Det är Patriks födelsedag idag och jag har inte förberätt något för det. Inte ens ett litet paket fick han i morse....stackaren!.....så nu behöver jag ut och förbereda någon liten överraskning till ikväll. Imorgon åker jag dessutom till HongKong på en fotoworkshop. Även om det bara är en helg så krävs det även där lite förberedelser. Nej, jag  får helt enkelt inse att jag  inte hinner med någon Majhong, hur mycket jag än vill spela.


Tillbaka till Patriks present......Jag upplever i alla fall att det är otroligt svårt att hitta på presenter till min make - särskilt här i Kina. Kläder i vanliga butiker är svårt att finna här. ( Då får man låta sy upp, men då faller själva överrasknings momentet). Några onödiga och roliga verktyg för hemmabygge är uteslutet, eftersom vi inte äger vårt boende och därmed inte får göra några drastiska förändringar inomhus. Böcker, kan man visserligen hitta här, men inte det Patrik tycker om att läsa. Jag skulle kunna gå till fakemarknaden och köpa någon onödig pryl, som blir liggande i lådan, men det känns som bortkastade pengar. Nej, jag får helt enkelt hoppas på HongKong och shoppingen där. Workshopen är på lördag och söndag, så vi har fredagen att kanske hinna titta lite i affärerna. I kväll ska vi åtminstone gå och äta på Pizza Marzano, så Patrik får känna att det inte bara är en vanlig vardag.


Imorgon är det, som sagt var, HongKong som gäller. Känner mig väldigt tacksam och glad för att jag har en man som låter mig åka på sådant här. Nu låter det som det är han som styr vad jag/ vi ska göra, men större kostander måste vi alltid kolla med varandra.  Och när det är en weekend iväg från familjen, måste det naturligtvis godkännas av den andre. Det ska bli fantastiskt kul. Hoppas på många roliga upplevelser och lyckad fotografering. Kanske det dyker upp några foton från helgen, i bloggen på måndag......

Lantern Festival!

Min kära väninna Annkin efterlyste ett inlägg från mig. Insåg då att det var ett litet tag sen jag skrev. Så vad har hänt sen sist? Jo, i helgen hade vi, för en gång skull, gäster hemma på middag. Det var inte igår kan jag säga. Har lite dragit mig för det, eftersom vi bor i lägenhet nu. Har trott att det skulle bli alldeles för trångt och därmed lite jobbigt. Men det visades funka alldeles utmärkt, trots att vi var 11 vuxna och antal barn. Riktigt trevligt blev dessutom. Många nationer var representerade .... Portugal, Brasilien, Danmark, Belgien, England, Filipinerna, Katalonien ( Spanien) och inte att förglömma - Sverige. Vi konstaterade alla att det är en av de stora förmånerna med det här livet - att vi får möta så många människor från olika nationer.....Det är berikande och jag personligen känner en stor tacksamhet över det. Jag konstaterade också att jag måste göra det här oftare. Våra helgkvällar består ofta av att vi är hemma, äter mat och tittar på film. Visserligen har det sin tjusning, men jag behöver också träffa människor, annars blir jag nog lätt lite deprimerad. Som jag har skrivit tidigare - det gäller att hitta balansen i livet, att få en lagom dos av allt - då mår åtminstone jag bra. Men det konstiga är att det är så svårt att göra det. Antingen har man för mycket att göra eller så har man för lite. Det spelar ingen roll om man bor i Shanghai eller i Göteborg - fenomenet uppstår var man än befinner sig. Livets mysterium........


I fredags åkte jag och Karina, tillsammans med Karinas gäst från Sverige, in till Yu Yuan Garden, för att titta på Lantern Festival (http://www.yuyuantm.com.cn/yuyuan/En/YuyuanChinaFun/fun.aspx ) och ta kort. Lantern festival är en ljusfestival och del av Spring festival, där kineserna träffas för att umgås och uppleva de vackra ljusarrangemangen. Jag kan säga att vi inte var ensamma. Det tog oss 1 timma och 40 minuter att bara ta oss in med bil och sen tog det ytterligare 1 timma att ta oss från bilen och in till själva festivalen. Jag slutar aldrig att fascineras av hur mycket folk det bor i den här staden. Det gäller att inte få panik när man tar sig fram i folkmassan och bete sig på samma sätt som kineserna - annars kommer man aldrig fram.

Det var inte helt lätt att ta, mycket pga  kylan som var. Kunde inte riktigt koncentrera mig på fotografernadet.  Här nedan ser ni i allafall några kort från festivalen. Kanske ni får ett hum om hur mycket folk det var.....

Till sist måste jag bara visa er en kamerateknik, som jag bara älskar. Den kallas ICM, vilket betyder att man medvetet rör sin kamera samtidigt som man tar kort. Antingen gillar man det eller så tycker man det är alldeles för artistisk. Jag tycker om den eftersom resultatet blir som en målad tavla. Döm själva....

Funderingar!

Jag har haft lite svårt att sova de senaste dagarna. Vaknar flera gånger per natt och börjar fundera. Inte för att jag befinner mig i någon dålig period, utan tvärtom....... jag känner mig mer tillfreds med livet än på flera veckor. Jag har kommit igång med träningen igen och energin börjar så sakta komma tillbaka. Studiofotograferandet, härom dagen, gav också extra positiv energi. Nej, varför jag inte sover är ett mysterium. Kanske det beror på att man befinner sig mitt i livet och  många livsfrågor dyker upp i ens huvud. Är jag en bra förälder? Vad vill jag ge och förmedla till mina barn? Hur mycket ska jag släppa dom? Vad vill jag ha ut av min tid här i Kina? Vad ska jag göra när vi flyttar tillbaka till Sverige? Har jag någon framtid inom fotograferandet?......Okej , nu när jag tänker på det, kanske det inte är så konstigt att jag inte sover........Det som är bra är att det är inte oro, utan bara funderingar. Det löser sig alltid i slutändan och gör det inte det får man hantera det.


Så har jag besvarat någon av mina frågeställningar? Vet inte, kanske.......som det här med att släppa sina barn - det måste väl ändå vara något som de flesta föräldrarna går runt och funderar på eller är jag den enda? Sen ett halvår tillbaka låter vi våra flickor åka taxi själva ( dock inte ensam). Dom måste minst vara 2 kompisar i bilen.  Det var jättetufft i början att släppa iväg det käraste man har. Nu har jag bara en pytteliten oros klump i magen när de åker och vill bara att de hör av sig när de kommit fram. Jag inte speciellt orolig att taxichauffören ska göra något ( straffen här är så hårda ), utan det är mer hur de kör i det här landet. Man kan få lugna taxichaufförer, men man kan också få dom som kör impulsivt och ryckigt. Som tur är åker de inte några långa sträckor, utan det är mest till närliggande områden. Så vi har kommit fram till att när det gäller taxiåkandet så måste vi släppa dom, annars blir vår och deras fritid alldeles för begränsad.  Dessutom växer de som individer när de får ta lite ansvar.
 Jag försöker dock vara en förälder som hör av mig, när jag inte hört något från dem. Även om de vill ha frihet och kanske tycker det är lite störigt att mamma ringer, så tror jag det är viktigt att man som förälder visar att man bryr sig.


Till sist, måste jag bara tacka all ni som gillade mitt förra inlägg, ni som gav mig uppmuntrande ord och ni som läste men inte sa något. Det betyder så otroligt mycket för en liten själ som jag, att ni gör det. Som sagt var, jag har bara börjat utforska fotograferandet, men med ert stöd blir jag ännu mer motiverad att fortsätta öva och förhoppningsvis utvecklas. Så tack!