En röst av förtvivlan!

Det är redan lördag - igen - och jag sitter här och funderar på vad jag gjort den här veckan. Minnet är väldigt kort, när man inte har några stående aktiviteter. Få se....ja just det, i onsdags åkte jag och Patrik in till konsulatet för att förnya våra pass. Det var vi, några andra svenskar, en massa kineser och en stackars man från Syrien, som var där....alla av olika anledningar. Eftersom lokalen inte är så där jättestor, kunde vi inte låta bli att lyssna på hur mannen, från Syrien, försökte  desperat söka visum/ asyl till Sverige. Man kunde riktigt höra hans förtvivlan i rösten. Hur han sen fick en lång och ingående förklaring, att han inte kunde söka från Shanghai, utan behövde ta sig till Bejing och en svensk flyktingförläggning, för att därifrån söka asyl. För att sist tacka försynt för informationen och gå därifrån med ännu tyngre axlar. Man inser då hur jobbigt vissa har det och hur bra vi andra har det. Det gjorde faktiskt lite ont i själen att se "förtvivlan" på så nära håll, men också lycklig över att det kan finnas en utväg för de som befinner sig i en jobbig situation. För det måste vara hemskt att se sitt hemland förfalla och inte veta vart man ska ta vägen här näst.

I Torsdags var det "coffemorning" på skolan. Det var trevligt. Träffade både nya och gamla föräldrar. Dessutom passade jag på att ragga lite jobb på förskolan. Tänkte att jag åtminstone kunde erbjuda mig att vikariera vid behov. I våras jobbade jag på brittiska skolan. Det var intressant, men i långa loppet inget för mig. Ett annat system och därför ett annorlunda arbetssätt, jämnfört med det jag är van vid. Kände att jag inte riktigt kunde bidra med så mycket. 

I går fredag träffade jag Charlotta och hennes 18-åriga dotter, som precis flyttat till Shanghai. Vi fick kontakt genom en gemensam Facebookvän för några månader sen och har sen dess haft lite mailkontakt.  Vi hade en jättetrevlig lunch på Lost Heaven. Satt och pratade i flera timmar. Det kändes så där naturligt som det bara gör med vissa personer. Vi skojade om att nu har jag min första Pudong-kompis och hon sin första Puxi-kompis. Räknade ut att det är ca 4,5 mil mellan våra hem. 4,5 mil kanske inte låter så mycket i svenska öron, men här räknar man egentligen inte avstånd , här räknar man tid. Fast vi konstaterade att man  kan ta ytterringen (motorvägen) till varandra och att det nog inte skulle ta så jättelång tid... bara runt en timme kanske...

Ser och hör att sommaren fortfarande hänger sig kvar i Sverige. Här har temperaturen sjunkit och det är bara 23 grader och lätt regn. Vi får hoppas att solen kommer tillbaka. För nu är det bara 1 månad kvar, sen kommer mina kära väninnor på besök. Det längtar jag efter....

En glad överraskning

I går var det tänkt att jag skulle träffa ett par "fotokompisar"  inne i stan, för lite fotografering. Tyvärr fick jag ställa in det, eftersom Axel vaknade med feber och kände sig hängig. Vi var båda två inte så nöjda med det. Axel var djupt besviken för att han inte fick gå till skolan. Istället fick han sitta hemma , titta på TV och dricka CocaCola. Vi blev lite överraskade när Patrik kom hem redan vid lunch och undrade varför jag inte svarat i min telefon. Det visades sig nämligen att hans bror Fredrik skulle komma till oss redan idag. (Vi väntade honom inte förrän på torsdag.) Visserligen bara för en liten snabblunch, för att sen åka vidare in i Kina. Men med en sådan trevlig överraskning var det bara att snabbt plocka undan det värsta i lägenheten, så att det såg någorlunda välstädat ut. Fredrik hade med sig lite godsaker från Sverige som vi hade beställt och ett gäng fototidningar för mig att frossa i. Det är faktiskt fjärde gången han är i Kina sen vi flyttade hit. Det känns riktigt lyxigt och alltid lika trevligt att ha honom här....även om det blir kort och intensivt.

Jag har haft svårt att komma igång med träningen sen vi kom tillbaka. Medans Patrik sprungit till gymmet var och varannan dag, har jag mest beklagat mig över hur lite lust och energi jag har haft till denna aktivitet. Det har blivit några små besök, men ingen större ansträngning. Så idag kände jag att ... NEJ NU FÅR JAG TA MIG I KRAGEN, kan inte ligga här tycka synd om mig själv....  var därför nere en timma  förut och faktiskt pressade mig lite. Kom upp i 10 km/ h i hastighet och sprang/ gick 4 km på 29 min. Dessutom vågade jag mig på några maskiner också. Känner mig faktiskt riktigt nöjd med mig själv....NU har jag kommit över tröskeln...NU blir det träning minst 4 ggr i veckan. Ebba och Sara ska också börja gå på gymmet, minst en gång i veckan ska de träna, plus att de har fotboll 2 ggr i veckan. Det känns viktigt att de rör på sig, med tanke på att det inte blir så mycket daglig  motion här , så som cykling och promenader.

Nej, nu ska jag ut och njuta av den behagliga värmen som vi haft den senaste veckan. Runt 30 grader, lite vind och faktiskt en hel del blå himmel. Inte illa för att vara Shanghai.

Så var man tillbaka igen!

Ja, då var det ( äntligen) dags igen... efter ett långt sommar uppehåll, tänkte jag ta tag i bloggandet - igen. Jag hoppas att det fortfarande finns några där ute som är intresserade av att följa vårat liv här borta, trots det långa uppehållet i bloggen.

Sommaren i Sverige kan man ju inte klaga över.....som alla andra svenskar fick vi uppleva den bästa sommaren på många, många år. Med all solenergi i kroppen, kände vi oss faktiskt rätt nöjda med att åka tillbaka till Shanghai den 20:e Augusti. Barnen längtade efter sina kompisar och jag och Patrik längtade efter vardagen. Vi hade en mycket trevlig och behaglig flygresa över, då vi blev uppgraderade till bussiness. Varken jag eller barnen hade flugit bussiness förut, så för oss blev det som rena julaftonen. Just i det ögonblicket, när jag satte mig ner i stolen, kände jag mig inte en dag äldre än Axel. Vi satt där båda två, lika nyfikna och uppspelta, och prövade alla knappar och inställningar på fåtöljen. Sen när drinken kom, tittade Axel på mig och sa "det här är livet". Ja, han vet hur man njuter, vår son. Men han var inte ensam ....Ebba och Sara njöt också. Med en bussiness resa i kroppen, blev också jetlagen mildare. För mig tog det bara 2 dagar och sen var jag inne i Shanghaitiden. Hade jag haft riktigt mycket pengar, så hade jag inte flugit något annat en buissness....sån stor skillnad var det.

5 dagar innan sommarlovet, flyttade vi in i ett nytt område här i Shanghai. Hann ju inte riktigt bo in oss i vår nya lägenhet, men jag måste säga att, nu när vi bott här i snart 2 veckor, känns det faktiskt riktigt bra.....surrealistiskt men bra. Lägenheten är ljus och trevligt planerad. Området är fint med sina små dammar och mini parker, men framförallt är det praktiskt för det har så mycket att erbjuda. Bra gym, klubbhus och en massa pooler. Det är där det surrealistiska kommer in, för det känns som man bor på resort och befinner sig på semester i vardagen. Kanske den känslan försvinner när det bli kallare och utomhuspoolerna stänger för säsongen, men nu är det är runt 30 grader och barnen springer iväg för att bada, så infinner sig semesterkänslan dagligen.

Barnen har börjat skolan igen och det känns som det kommer trivas även det här året. Skolan har fått en hel ny primary byggnad ( åk 1-5), med ny 25 m bassäng, ny matsal och nytt gym ( som alla elever använder). Sen våra barn började där har skolan vuxit med ca 250 elever och är nu uppe i ca 700 elever. Fortfarande en relativt liten internationell skola, om man jämför med andra internationella skolor här i Shanghai. Det kommer säkert att vara en del praktiska dilemmor de närmsta 2 månaderna, när man går från 1 stor byggnad till 2 stora byggander. Barnen klagar redan på att de har för lite tid mellan vissa lektioner, när de ska byta byggnader. Så det skulle inte förvåna mig om de måste förändra lite i scheman i framtiden.

Själv har jag alltid en trög uppstart, när jag kommer tillbaka från semester. Det tar alltid lite tid innan jag kommer igång med saker och de första 2 veckorna så känner jag mig ofta lite låg. Ingenting är bestående när man lever så här. Folk kommer och går. När någon flyttar känns det lite tomt och det tar ett tag innan man vänjer sig. Förra terminen hade vi fotokurs ihop, Maria, Karina, Martina och jag. Jag tror faktiskt det var en av de roligaste perioderna i mitt liv. Nu bor Maria i Sverige igen och fotokursen är slut. Det känns lite ledsamt och tomt, men man får skapa sig en annan tillvaro, med ny sysselsättning , bygga vidare på de som finns kvar, samtidigt som man får hitta nya vänner. Det är det som gör det är livet så speciellt....det är hela tiden i förändring, på gott och på ont.
Jag har i alla fall bokat upp mig på engelska kurs och spanska kurs den här terminen. Det ska bli riktigt kul. Flickorna har börjat läsa spanska i skolan, så jag tänkte att det kanske kunde vara bra för mig att väcka liv i mina spanskakunskaper. När det gäller engelskan, så behöver jag verkligen öva på grammatik och stavning. Att prata går hyfast, men det övriga behöver jag verkligen fräscha upp. Det var ju ett tag sen man studera engelsk grammatik.

Nej, nu är klockan alldeles för mycket. Måste verkligen lägga mig, så jag säger god natt från Shanghai
Nattinatt

Soluppgång

Vakterna i området såg på mig med stora ögon, när jag i går tidig morgon ... typ 4.00 ...klev ut genom grinden till området. Fullt utrustad, med kamera, linser och stativ, så ställde jag mig för att vänta på Maria ( som skulle komma ut genom andra grinden) och Karina som skulle komma med bilen. Dom måste ha tyckt att vi inte vara helt kloka som frivilligt åkte iväg för att göra något. Själva satt dom på varsin stol, på varsin sida av vägen och knappt orkade hålla ögonen öppna.  Fast, om jag tänker efter, så är vi nog inte riktigt kloka som beger oss iväg så tidigt på morgonen. Men jag måste säga att det är verkligen värt besväret. För att vara nere vid The Bund, se en jättestad som Shanghai vakna till liv, det är helt enkelt underbart. Även om jag kan ha svårt att komma upp på morgnarna, så är det nog för mig den bästa stunden på dagen. Det är då allt vaknar till liv, då hoppfulla förväntningar väcks och det är då man ser framåt och undrar hur dagen ska bli. På The Bund upplever man just det. Människorna är positiva, glada, gubbar leker med sina flygande drakar, tanter tar sig en promenad och folk som ska jobba passar på att motionera innan sin arbetsdag.  Jag rekommenderar verkligen ta sig besväret och åka dit en tidig morgon.

 

 

På Fredag flyttar vi. Det ska bli skönt. Här hemma går vi mest och väntar på flytten. Jag har rensat en del och Patrik har fixat hålen i väggarna, efter tavlorna. Eftersom husen är  så dåligt byggda, så medför en taveluppsättning ofta att hålet efter en spik expanderar och blir onödigt stort.

 

Så här i slutet är det inte mycket i skolan för barnen. De har mest roliga, sociala grejer som"" crazy hair day", vattenkrig m.m. och i morgon är det bare en vecka kvar sen åker vi till Sverige.... det längar vi allra mest till.



 

Workshop

Vilken helg jag fick vara med om. Känner mig så otroligt lyckligt lottad att få dela en helg med människor som har samma intresse som jag. För er som inte hängt med kan jag berätta att jag varit på min allra första workshop i fotografering här i Shanghai. Michael och Mimo tog oss till fantastiska ställen. Flera har jag besökt tidigare, men några platser var helt nya för mig. Vi har fått vandra igenom små trånga bostadsområden, där man nästan kliver in människornas sovrum. Vi har mött vänliga, generösa kineser, som nyfiket stannat och pratat med oss och som villigt ställt upp för att bli fotograferade.Vi har fotograferat, i regn, på kvällen, i tunnlar och mycket mer. Så mycket intryck att hjärnan och ögonen var helt slut på söndag kvällen. Jag tog ungefär 1600 kort, mycket är jag nöjd med, men mycket kan jag också slänga. Inser när jag ser korten att jag har en hel del kvar att lära mig. Men när man lyckas fånga ett fantastiskt ögonblick, så blir man nästan euforisk. Låter kanske löjligt, men man kan nog likna det med att göra mål. Lyckan  är total. Så här kommer ett axplock av mina fotografier. 

Ensam

Härom dagen var jag ute och fotade alldeles för mig själv. Gick gata upp och gata ner. Insåg att det går alldels utmärkt att spendera en dag i Shanghai helt ensam. Fast helt ensam var jag inte hela dagen, för jag fick en trevlig fika med min make, innan han skulle iväg på ett möte. Sen var jag helt ensam. Jag har många favorit platser i Shanghai och en av dessa är The Bund. Älskar att bara sitta där och titta på människorna som passerar. Turister blandas med lokalbefolkning, vilket ger en härlig variation. Just den här dagen hade jag extra tur, eftersom flera brudpar tog sina bröllopsfoton, snyggt utplacerade, med Pudong som bakgrund.

Den här helgen är det workshop för hela slanten. Två dagar med bara fotograferande. Därför blir inlägget kort eftersom jag behöver samla ihop mina saker och göra mig i ordning.

ordning.

Party, kalas och uppfyllt mål - en bra helg!

Sist jag skrev så hade tjejerna party (man kan ju inte kalla det kalas längre). På lördagen var det Axels tur. Efter mycket dåligt samvete från min sida, fick han tillsslut sitt efterlängtade 8-årskalas...typ 8 månader försenat.... så varför inte göra allt födelsedagsfirande på samma helg. För Axels del blev det inte ett hemmakalas, utan ett lasertagparty, som han tjatat om i ett par års tid. 10 pojkar och Patrik fick leka krig i 2 timmar. Jag tror att alla 11 hade det lika kul. Efter varje spel  kom de i allafall ut svettiga och glada, så kalaset kändes som mycket lyckat. Fast nästa år blir det hemma kalas, för dom har förmågan att ta betalt för sådant här.  Men visst är dom söta dom små oskyldiga krigarna....

 

På lördagkväll hade Axel en kompis sovande över hos oss. Jag och tjejerna  var på middag med Gloria och Martina, men det hade inte gått någon nöd på killarna där hemma. De hade lekt Nerfgun-krig med på Patrik i HELA huset, så Erik hade varit alldeles lyrisk när han kommit hem och berättat för sin mamma vad han fick göra.  En av de absolut bästa egenskaperna min make har, är att han fortfarande tycker det är kul att leka. För Axel är det bara pappa som gäller, men det är kanske inte så konstigt med tanke på det nämnda. Som förskollärare har jag lekt en hel del genom åren, så tyvärr har jag tröttnat på den aktiviteten.  Jag står för sagoläsningen och brädspel istället.

 

Nu till något helt annat. Får man säga att man är stolt över sig själv? Men jag är stolt över mig, så nu säger jag det...jag har fixat målet som jag satte upp i mitten av Februari...jag har passerat min målvikt på 70 kg och idag väger jag 6,9 kg lättare. Nu när målet är nått , så har jag bestämt mig för att gå ner ytterligare 2 kg, så hamnar jag på vikten jag vägde innan jag fick barnen. Jag mår nämligen så mycket bättre med några kg färre på kroppen, att det känns som man vunnit högsta vinsten. Jag vet egentligen inte exakt hur jag har gjort för att lyckas. Första månaden höll jag på med LCHF, men när jag åkte till Sverige i Mars, så la jag ner det. Efter min fysisk nedsatta period  i April, har jag börjat att träna 4 dagar i veckan  och fortsatt äta mindre portioner. Kanske är det det som gjort det.

Det går bra för Patrik också. Han har gått ner 12 kg på 1 år och  tränar för fullt varje dag. Så nu planerar vi redan hur vi ska kunna hålla igång träningen när vi är i Sverige. För det är inte klokt hur beroende framkallande det är.