Lite av varje!

Okej, nu gör jag ett nytt försök att skriva lite på bloggen igen. Men jag ska inte skriva om alla krämpor och sjukdomar jag haft de senaste fyra veckorna, det blir en så fruktansvärd tråkig läsning. Nej, istället kan jag meddela att svärmor var här.  Vi shoppade, umgicks, men tog det också lugnt, vilket var behövligt både för mig och henne. Hon flög hem till Sverige i Torsdags. kom hem välbehållen, trots ett ben som varit lite olydigt och protesterat en hel del, när hon varit här.
 Vi har också hunnit med en internationell dag på barnens skola. Som vanligt trevligt. Svenska bordet bjöd på chokladbollar och kanelbullar - enkelt, men gott och uppskattat. Men det fanns många länder som var extremt mycket mer ambitiösa, med alla möjliga maträtter. Vi konstaterade som vanligt att ett sådant här arrangemang, med hemlagad mat, dryck och t o m vin skulle ju aldrig kunna genomföras i Sverige, med alla restriktioner, lagar och  hälsokontroller.

Vad har annars hänt, inte så där jättemycket faktiskt. Det har blivit en del fotografering, men tyvärr alldeles för lite. Ja just det, vi ska flytta - till Raquet Club. Raquet club är ett lägenhetsområde, med ett jättefint clubhus. Där erbjuds det oändligt mycket mer aktiviteter för barnen...och för vuxna. När man bor i Shanghai uppskattar man närheten till sakerna. Det tar nämligen så fruktansvärt lång tid att ta sig i den här staden. Kan man få roliga saker nära, så underlättar det en hel del. Ser väldigt mycket fram emot den här flytten, även om det ska bli intressant att se om vi fixar att bo i lägenhet. Nu är ju inte lägenheten speciellt liten, så det ska nog gå bra.

Patrik är i Indien nu. Han åkte i Söndags och kommer inte hem förren den 15:e Maj. Vi får hoppas att han inte tar med sig några otäcka bakterier hem. Här i Kina behöver man inte vara speciellt rädd för sådant. Jag har nog aldrig varit riktigt magsjuk här någon gång. Sen får man säkert i sig mycket annan skit, som kan påverka hälsan i framtiden, men det orkar vi inte tänka på nu.

Nej, nu ska jag faktiskt försöka göra lite nytta. Nu när jag inte har Ayi ( hon slutade för ett par veckor sedan) här varje dag, så får jag själv se till att hålla det fint här hemma. Jag måste säga att det känns faktiskt riktigt bra. Jag känner mig lite mer nyttig. Det blev ju nästan löjligt hur mycket vi lämnade till Ayin, så hon skulle ha något att göra. Nu får vi alla ta ett större ansvar att hålla ordning och det livet skulle vi ju tillbaka till förr eller senare. Nå väl, lämnar er med lite foton från de senaste veckorna.

 

Härligt med besök!

Så har vi fått besök igen .... ett efterlängtat sådant..... av  farmor Florence. Tidigt i går morse landade hon. Patrik, Axel och Sara, satte klockan redan på 5.00 för att åka och möta henne på flygplatsen. Jag och Ebba stannade hemma för att förebereda en välbehövlig frukost, efter en lång flygresa. Klockan 9 var dom hemma i huset igen . Vi hjälptes åt att packa upp alla godsaker, som hon lyckats få med sig ..... vilket var en heldel .... trots bara en resväska. Efter frukosten var det ingen vila, nej det var lika bra att försöka hålla igång Florence, så Patrik och hon begav sig iväg till fabricmarket, för att beställa lite skjortor till Göran, Patriks pappa. Jag, som oturligt nog, har drabbats av en förkyning, stannade hemma med barnen. Jag kröp ner i sängen igen , för att försöka kurera mig. Barnen, tror jag gjorde lite läxa eller så tittade de på TV ...  men det spelar faktiskt ingen roll.... för jag fick vilat ostört och det behövde jag. Resten av dagen avlöpte ganska lugnt. Det spelades ett spel, som Axel fick av farmor, sen tittade vi på film ...."Silver lining playbook".... tredje gången jag ser den och lika bra den här gången . Eftersom det är jag som normalt står för planeringen av matintaget och jag kände mig krasslig och därför inte orkat planera någon mat, så fick det bli Thaimat till middag, vilket ingen direkt hängde läpp över. Sen blev det, av förklariga själ, en tidig sänggång

Idag har det stått kalas på agendan. Den här gången var det Axels tur att få gå. Han var bjuden på laserdomkalas och såg väldigt mycket fram emot detta. Undertiden Axel gick på kalas så gick vi till Lu xun park, som ligger alldeles närheten av där kalaset skulle vara. Denna fantastiska park, som jag har bestämt mig för att göra till ett obligatoriskt besök för våra gäster. Jag vet att jag har skrivit om denna plats förut, men den tåls att skrivas igen om. Förutom att parken är vackert planerad, så är det en plats där dans, sång och umgänge blandas i en enda stor godisskål. Det finns något för alla och som ickekines, så är det ett nöje att bara beskåda det kinesiska vardagslivet. Efter att Axels kalas var färdigt, så skulle tjejerna dansa, vilket var ett rent nöje att titta på. Jag måste faktiskt få säga att jag är stolt över hur mycket de har utvecklats i hiphop. De senaste gångerna har de haft en jättebra danslärare, som lärt dom en fräck koreografi. Dessutom utstrålar han dansglädje och det är ju en viktigt del när man ska förmedla dans till andra.

Avslutar med lite bilder från Lu xun Park och senaste fotokursen, där vi lärde oss något som kallas "panning", vilket kortfattat innebär att man fryser ett rörligt objekt.

 

 

Ont!

Okej, då kanske man har tränat för mycket eller rättare sagt fel. Jag har nämligen fått en sådan fruktansvärd smärta i min nacke och axlar, dessutom är jag alldeles stel som en pinne, så det är bara att bege sig till läkaren och få det utrett. Kanske de inte kan göra något åt det, men jag misstänker att jag behöver knäcka rätt min ryggrad lite, så jag kommer nog att bli beodrad att boka tid hos en kiropraktor ..... vad man nu gör det här i Shanghai? Ja, det är väl bara att inse att man inte är så jätte ung längre.  Visserligen har jag haft de här problemen förr, men då har jag trott att det berott på att jag har varit otränad. Det kan jag inte skylla på den här gången inte.....nej, det är bara att inse att lilla  " tanten" får träna på ett annat sätt så "gamla" kroppen orkar med det. Träna på ett smartare sätt(är det någon som har några tips?) och framför att strecha mycket mera.... ops ,har nog slarvat lite med det.  Jag vet .....Inte bra alls!
Det är inte bara jag som tränar. Patrik kör sin träning och har faktiskt blivit riktigt vältränad. På ett år har han gått ner 9 kg! Tycker det är bra kämpat, särskilt här i Shanghai, där det lätt kan bli lite för mycket av det goda. Ebba och Sara träna fotboll ett par dagar i veckan. De har även prövat på basketboll. Känns bra att de har fysiska aktiviteter efter skolan. Blir ju annars lätt att de fastnat framför dator eller Ipod.  Axel har också börjat spela fotboll. I Söndags hade han fotbollsturnering på SAS ( Shanghai American School). Jag var inte där och tittade, men det var Patrik där emot och han kom hem, stolt som en tupp, över sin son, som hade gjort mål och dessutom varit den som drivit spelet framåt. Tänk att vår lille son skulle ha fotbollstalang. Oavsett om han har talang eller inte så är det kul att han äntligen hitta en fritidssysselsättning som han gillar. Han har visserligen prövat på fotboll i Sverige, men då tror jag inte att han var mogen för det. Då gjorde han det mer för att kompisen gjorde det, idag gör han det för att han själv vill.

Vår Ayi ( hemhjälp) kom igår och sa att hon ska sluta, för att flytta tillbaka till sin hemby. Hon jobbar bara den här veckan, sen flyttar hon. Kanske inte var den bästa timeingen, nu när Patriks mamma kommer på Lördag .....så tänkte jag först......sen påminde Patrik mig om att vi faktiskt fixade att sköta ett hem, en trädgård och 3 barn, samtidigt som vi jobbade, när vi bodde i Sverige .... så då ändrade jag mitt tänk .... det löser sig helt enkelt. Jag hade faktiskt, redan innan det här kom upp, funderat på att till hösten bara ha Ayi 2 dagar i veckan, så förändringen kom lite tidigare bara.

Till sist, ja vad ska man säga om fågelinfluensan? Jo, den existerar.  Myndigheter, skolor, sjukhus, gör att allt för att informera och skrämma, vilket kanske bra eftersom handhygienen i allmänhet har blivit mycket bättre. Många har slutat att äta kyckling och ägg. Det har inte vi. Var inne och läste på en svensk sjukvårdsida, att om man hård kokar ägg och tillagar kycklingen väl, så ska det inte vara någon fara. Det är ju en så länge inte så många som har drabbats. Jag vet inte vad den senaste siffran var, men jag tror runt 36 personer. Vi har i allafall bestämt oss för att inte oroa oss. Det enda vi gör är att vara extra noga med hygienen, men det ska man ju vara vilket fall som helst.....

Välbefinnande

Jag fick ett mail från min underbara väninna Lena, som skrev att hon saknade mina blogginlägg. Det gör ju en lite glad faktiskt att dom är saknade. Tyvärr har det av någon anledning varit svårt att få till något skrivande ... Vilket är väldigt tråkigt , för jag tycker faktiskt att det är lite befriande att skriva. På kvällen och natten, när jag ligger i sängen, får jag massor av idéer om vad jag kan/ vill skriva om, men då finns det naturligtvis inte någon dator eller papper i närheten och jag är för trött för att gå upp och sätta mig och skriva. Hur som helst så har jag bestämt mig för att ta upp min blogg igen och bli lite mer flitig. Det blir ju faktiskt en dagbok för mig också, som kan vara kul att titta tillbaka i i framtiden. Så, vad har hänt?  Ebba och Sara hade en fantastisk resa i Kambodja. De kom hem välbehållna, men utmattade. Fulla av intryck, berättade de gladligen om sina upplevelser. De har fått bygga hus, plantera träd, besöka tempel, bada i vattenfall, dela rum med bästa kompisar, lära känna nya kompisar osv ... ja listan kan göras lång.  Jag är så tacksam att vi har möjlighet att kunna ge dom den här erfarenheten. Jag är fullt medveten om att det är få förunnat som kan göra något sådant för sina barn. Det är något som det förhoppningsvis kommer att bära med sig under hela livet.... erfarenheten att åka med skolkompisar till ett annat land, hjälpa dom mest behövande och uppleva en annan kultur.
Patrik, jag och Axel stannade hemma på lovet. Patrik jobbade några dagar och då passade jag och Axel på att besöka Zoo och träffa kompisar Så för vår del var veckan lugn och det kändes helt ok att stanna kvar i Shanghai över lovet. Även om vi hade en viss ånger för att vi inte passade på att åka till Kambodja vi också. Annars är det mycket träning som gäller, både för mig och Patrik. Å vad det är underbart att gå till gymmet och utmana sig själv i både styrka och kondition. Nu när jag är igång, så kan jag inte förstå att jag under årens lopp låtit mig själv gå ner, i min fysiska hälsa så mycket, som jag faktiskt gjort.  Nu känner jag mig starkare, piggare, gladare och faktiskt tryggare. För min del är det nämligen så att en god fysisk hälsa har medfört, en tryggare och stabilare självkänsla. Något som jag under många år har fått jobba mycket med. Fotograferandet har också hjälpt till. Är så glad över min nya hobby. Den har fått mig att öppna upp och se världen med andra ögon och första gången i mitt vuxna liv har jag hittat en hobby. Härom dagen var vi på The Bund och fotograferade soluppgången. Jag hade ju aldrig åkt in kl 4.15 på morgonen för att titta på en soluppgång, om det inte vore för fotograferandet....och visst var det värt det....

 

 

Kycklingmamma!

Så då var man tillbaka i Shanghai. Har inte haft varken tid eller ork att ta upp bloggandet igen förren nu. Underbar semester i Sverige hade jag i allafall. Otroligt lyxigt att få åka hem till familj och vänner och dessutom få njuta av frisk luft och god mat. Rejält kallt var det, men vad gör väl det när luften är ren och klar. Fick några härliga promenader vid sommarstugan. Västkusten är fantastiskt vackert även på vintern. Det blev ju också en hel del vin och välsmakande mat, men trots det stod bara vågen på + 100g när jag vägde mig hemma i Shanghai igen. Känns helt ok!
Med lite hjälp fick jag målat i sommarhuset och en Ikeasoffa monterad. Jag är riktigt nöjd med resultatet, ser mycket fram emot att få bo där i sommar. Vi har en hel del kvar att göra, men nu är åtminstone vardagsrummet målat  och grå soffa står färdig. Det andra får vi ta lite då och då. Det är ju ett sommarhus.  Det ska inte vara ett stressmoment, utan en avkopplingsoas, där vi lägger ribban efter hur mycket vi vill och orkar göra ... inte vad vi måste göra. Fast det är klart,jag har en man som längtar efter att få arbeta lite med händerna. Här i Kina får vi ju inte göra något med huset, eftersom vi hyr det.                                           

                                                   



 

 



 





Okej, nu måste jag erkänna något ... jag är en kycklingmamma och just nu är jag en väldigt NERVÖS kycklingmamma. Idag flyger nämligen våra tjejer till Kambodja. Det är första gången vi släpper iväg de på en resa till ett annat land ... utan oss. Inte för att jag tror att de inte fixar det, för det vet jag att de gör. De är bara så långt borta, i ett annat land med allt vad det innebär... Nu är den här resan väl organiserad och skolan har gjort samma resmål i 5 år och han som är ansvarig är en mycket sympatisk och pålitlig man, så det kommer säkert gå jättebra. Fast även om man har alla dessa bra argument och gång på gång upprepar dem för sig själv, så försvinner tyvärr inte oron. Å andra sidan tillhör väl det föräldrarrollen .... man ska helt enkelt oroa sig lite.Nu kanske ni undrar vad de ska göra i Kambodja? Huvudsyftet med resan är att hjälpa till med uppbyggnaden av en skola, men det blir också lite sightseeing och historiaupplevelser. Resan är helt frivillig och runt 55 elever från secondary ska med, plus lärare och föräldrar. Barnen är indelade i olika grupper/ arbetslag. I varje arbetslag finns det minst 2 vuxna som är utbildade i första hjälpen. De har haft flera möten med eleverna om vad de ska tänka på, hur de ska uppföra sig och vad de inte får göra. Så allt känns väl förberett. Ja, jag längatr redan efter att höra hur de haft det.

Var på fotokurs igår. Vi besökte en filmstad utanför Shanghai. Där var inspelningar av film fullt igång och vi fick förmånen att öva porträtt fotografering på statisterna. Otroligt rolig dag, även om jag fortfarande var trött av jetlag. Lämnar er med lite bilder från dagen...

 

 

 



Sommarvärme!

26 grader varmt och sommarvärme...jag ska inte klaga...det är bara att njuta, för man vet inte hur länge det varar. Har lärt mig att det snabbt kan ändra sig här och om väderleksprognosen stämmer så ska det vara +6 och regn på söndag. Så visst är det härligt med lite värme när den väl kommer! Jag har lovat att packa ner lite i resväskan, när jag flyger till Sverige. SVERIGE!.... Kan inte fatta, men nu är det mindre än en vecka kvar .... härligt!. Ser verkligen fram emot att få komma "hem". Jag har insett att jag inte kommer att hinna med allt jag vill gör .... det är så många jag vill träffa, så mycket jag vill göra och dessutom ska jag hinna med att fixa lite i sommarhuset.  Som tur är är det inte långt till sommaren...våren brukar ju gå fort...så det jag inte hinner med nu få jag göra i sommar istället. Det är första gången jag är ifrån barnen så här länge. Det är en bra övning för oss alla fyra. Jag kommer säkert att sakna dom extremt mycket, men samtidigt ska det bli otroligt lyxigt att få resa på egen hand. Jag vet inte när jag gjorde det sist...
Nu till något helt annat....får man skryta lite? .... Jag är nämligen en stolt mamma över 2 tjejer som i nästa vecka ska få börja i den högsta nivån i engelska - English A. Tycker det är bra jobbat efter lite drygt 1 år här. Ska bli spännande att höra hur deras engelska kommer att utvecklas när det nu går i den nivån. Säkert högre krav, men också mer utveckling. De har haft en fantastisk lärare i english B, så vi hoppas på att de andra lärararna är lika bra.

Jag har börjat en ny fotokurs. Igår var första tillfället. Den här kursen är mer konstnärlig och man går inte igenom så mycket de tekniska bitarna. Mimo, vår lärare, är en fantastisk fotograf. Om jag lyckas få till ett kort, under den här kursen, som är något som liknar hennes "konst", så kommer jag vara mycket nöjd med mig själv. Det är Martina, Maria, Karina och jag som går kursen ihop. Vi satt som lyckliga småflickor och lyssnade på henne, samtidigt som hon visade sina fantastiska fotografier. Det är en otrolig förmån att få gå en sådan här kurs, på dagtid, utan stressen och i en liten grupp.

För ett år sen var det någon som sa till mig att det tar ett år att hitta sig själv och sin plats i den här miljön. För mig stämmer det så väl. Det är först nu jag har landat på riktigt. Jag har hittat en balans mellan sysselsättning, umgänge och träning. Jag vet att jag skrivit det förut, men att ha balans i livet är så viktigt oavsett var man än bor....

Inte ska jag ha

Smörgås med smör och ost, havreflan med choklad, smågodis, hamburgare med pommes frites ... ja ni hör ju själva. Mycket riktigt har jag kommit in i  tredje veckan och som väntat är jag inne i en nedåt spiral ... åtminstone mentalt. Vad jag är SUGEN på att ÄTA något ANNAT än, vitkål, sallad, kyckling och kokt ägg. Börjar bli en aning trött på det. Det är nu som man ska vara den där duktiga människan, som kan stå emot allt det där goda. Så varje gång jag börjar tänka onyttig, får jag snabbt slå bort det med  tankar som " du klarar det här", "du som har kommit så långt, inte ska du ha". Jag tycker dock att jag har klarat det hyfsat bra. I helgen hade vi besök av Patriks bror, vilket var mycket trevligt och roligt ... han hade givitvis med sig flera kilo svenskt lösgodis -  till barnen kanske ska tilläggas! Jag har faktiskt lyckats med bedriften att inte äta ett enda smågodis, så lite nöjd är jag med mig själv. Fast jag får väl erkänna att det blev ett par glas vin extra under helgen istället, men ibland måste man få leva också ... eller?

Ebba och Sara fick sin första tandställning i söndags. Kanske inte den roligaste erfarenheten de får vara med om här. Inte för att tandläkarana var otrevliga, tvärtom de var mycket professionella och trevliga, utan dom ställningarna de nu ska ha i 6-8 månader, ska skystera deras överbett, vilket innebär att de påverkar deras förmåga att äta och tala. Men som vi säger till dom ... det här gör vi för deras framtid. Sen efter den här behandlingen, så kommer de att få tandställningar, som rättar till själva tänderna. Så många tandläkarbesök blir det de närmsta 2 åren.

Jag jobbar min andra vecka på BISS. Nervositeten har lagt sig en aning, men jag undrar när de ska komma på att jag inte kan något. Så känns det nämligen när jag jobbar på en brittisk skola. I dag var jag t ex och stötta upp i en årskurs 6:a (10-11- åringar), som hade engelsk grammatik.. Fy så skrämmande. Visst kan jag prata engelska, men att skriva är något helt annat. Fast efter ett tag så insåg jag att mitt jobb blir nog mest att se till att barnen är fokuserade på sina uppgifter, så då släppte min nervositet lite. Jag jobbar även i årskurs 1 och 2, där känner jag mig lite mer hemma. Det är barn mellan 5 och 7 år, så gulliga och entusiastiska. Där känner jag att förskollärarrollen kommer mer till sin rätt och att jag faktiskt vet hur jag ska samtal med dom. Jag har i allafall bestämt mig för att inte ge upp, utan ska ge det här ett tag. Det är ju trots allt roligt att ha ett jobb att gå till...

Nu är jag och barnen ensamma ett par dagar. Patrik åkte idag nämligen till Dalian, norr om Bejing. SKF har någon fabrik där som han ska besöka. Annars har vi haft förmånen att ha honom hemma mycket, den här vintern. Därför ska jag inte klaga på att han åker iväg den här veckan. Han är ju dessutom hemma redan på torsdag igen!