planering

Jag har nu förstått hur viktigt det är att  planera sin dag när man inte jobbar, annars kommer man ju bli fullständigt slapp och slö. Jag  har därför bestämt mig för att mina dagar, som jag inte har något speciellt planerat på, ska se ut som följande:
Bädda sängarna, plocka undan i varje rum, sätta på en maskin tvätt, sortera  och vika tvätt, gå till gymmet , äta lunch( bäst att skriva upp det annars lär jag väl glömma av att äta)

För maken och barnen rullar vardagen på. Tjejerna ska åka på sin första utflykt med skolan idag. Jag tror att de skulle till någon gammal stad ca en halvtimme med buss från skolan. Utflykten ingår i historiaundervisningen

Axel har förmånen att ha simmning på schemat. Varje måndag har han simskola i skolans egna lilla simhall, så även den måndagen. Känns jätte bra att han får möjlighet att öva sin simmning på skoltid.

När det gäller aktviteter för barnen, så har Ebba börjat rida på ett stall en halvtimmes bilfärd från där vi bor. Det är en liten utmaning för henne eftersom undervisningen sker på engelska och de lär ut på ett annat sätt en vad hon är van vid. Men jag är övertygad om att hon fixar det. Hon saknar naturligtvis sina ridkompisar och hästarna på gamla ridskolan, men med tiden kommer hon säkert in i den här ridskolan också. Vad jag har förstått verkar hästarna i allefall pigga, glada och se ut att mår bra.

Sara vill börja spela fotboll. Hon har fått tips om en fotbollskola inte långt från där vi bor. Jag har skickat en förfrågan , så nu får vi hålla tummarna att det finns plats. För Axel är det tennis som gäller. Jag hoppas att vi kan hitta en skola även för honom.

Nej, nu måste jag ta tag i min lilla planering, annars går väl hela den här dagen också till ingen nytta.

Ordning på torpet!

Igår  gick jag och köpte mig en dammsugare. Åh vad härligt! Orkade inte vänta på vår container.
Det är nog det bästa beslutet jag gjort sen jag kom hit. För nu börjar vårt hus äntligen kännas lite rent. Idag har vi fixat och försökt få lite bättre ordning i huset. Mycket tack vare Patrik. Eftersom jag har varit lite (eller mycket) deppig i veckan har jag inte kännt mig så motiverad till att hålla jätte bra ordning. Idag när jag vaknade och kom ner till köket, möttes jag av en mycket bestämd make som ville få lite ordning på torpet. Han fick igång både mig och barnen och det ska han ha stor eloge för. Jag behövde verkligen det.  Ebba dammsög, Axel putsade fönster och Sara plockade undan saker.
Patrik satte upp krokar i vår lilla hall, så nu behöver inte väskor ligga på golvet och ta mycket plats.
Jag satte in barnens skolfoton i fotoramar, samtidigt som jag regelbundet sprang ner till tvättstugan och tog hand om tvätten. Så nu börjar vårt hus att likna ett hem. Fast den riktiga hemkänslan kommer nog inte för än våra möbler kommer.

Vi har skaffat Tv4 - premium, så igår hade vi ett riktigt svenskt fredagsmys. Tillsammans satt vi och tittade på mästerkocken och åt Ikeas diamchoklad. När alla hade somnat satt jag sen uppe och tittade på The Voice - Sverige. En helt okej fredagskväll med andra ord.

Nu sitter jag och Ebba och väntar på resten av familjen som har varit och simmat. Förhoppningsvis har de beställt lite hämtmat. Det blir en hel del hämtmat här. Vi har en bra indisk restaurang och  en bra  thai restaurang i området, men idag har barnen önskat sig pizza. Med tanke på att det är dyrt att handla impoterade matvaror ( och det blir en hel del importerat i matvagnen), så blir det troligtvis inte dyrare att köpa hämtmat. Gott ska det bli  i allefall!

En vardag här också!

Har gjort ännu ett besök till Ikea. Det blev strykbräda, tavlor, mattor och en massa mer.
Vi har hyrt bil med chaufför i en månad. Ska testa hur det fungerar. Han brukar alltid låsa bilen när vi sätter oss i den. Nu förstår jag varför. På vägen hem från Ikea, när vi står vid ett rödljus, kommer det plötsligt fram en man och rycker i förardörren. När inte han lyckas få upp den, går han till bilen framför våran och försöker göra likadant där. Det kändes lite läskigt! Annars brukar jag inte vara så rädd när jag går runt i vårat kvarter. Känns ändå som ett ganska lugnt område. Visst måste man vara på sin vakt,men det kan man behöva  vara i hemma i Sverige ibland också.

Annars börjar det så saktiliga rulla på här. Jag har lyckats ta mig ur min senaste depp-period, mycket tackvare uppmuntrande ord från mina vänner och våra familjer i Sverige. Det känns guldvärt att veta att de finns!

Barnen börjar komma in i skolan nu. Det känns som de har mer läxor nu än i Sverige och att det ställs högre krav här. Så visst är det en stor omställning. Tjejerna har fått flera kompisar, men för Axel tar det lite längre tid eftersom han ännu inte har språket. Vi försöker sitta en stund varje dag efter skolan och öva på engelska ord. Men det är alltid en balansgång hur mycket man ska sitta med honom.  Vi vill inte att han ska pressas för mycket så här i början så att han tappar lusten till att lära sig. Troligtvis är det väl som när han knäckte läskoden, plötsligt en dag lossnar engelskan för honom också.

Jag har inte riktigt fått in stående, schemalagda rutiner. Har hört att det är viktigt för anpassningen.
En sak är säker, allting tar längre tid här. Har jag planerat in att åka till Ikea tar det hela dagen. Mycket beror på traffiken. Ibland kan man få sitta länge i bilköer. Det gäller alltså att ha god marginal, när man planerar sin tid.

Nej nu måste jag sluta.Ska nog försöka ta mig till gymmet idag!

Vårt område

Bilder från vårt område och parken som ligger brevid området.

I parken finns det ett utomhusgym.

Jobbig dag!

I höstas var jag och Patrik uppe i Stockholm och lyssnade på föreläsningar om att flytta utomlands. Vi fick då reda på att stort sätt alla, som bosatte sig utomlands,  hamnade någon gång i rejäl "down" - period. För mig går det verkligen upp och ner. Ena dagen känner jag lust och tycker att det mesta ska bli väldigt spännande och roligt. Andra dagen, som idag, känner jag mig väldigt ledsen och nere och undrar vad vi har gjort. Det är så mycket jag saknar redan. Förutom min släkt och mina vänner, saknar jag alla mina saker och möbler. Det är svårt att känna sig riktigt hemma när man bor i andras möbler. Som tur är, är våra möbler på väg och kommer förhoppningsvis att vara hos oss i slutet av Januari. Men det gör tyvärr inte saknaden mindre. Jag känner mig som jag befinner mig i någonannas hem.  Det lustiga var att, när våra möbler hämtades i början av December och vi behövde bo i nästan ett helt tomt hus i 3 veckor, kände jag nästan samma sak. Det huset som vi hade bott i , i 11 år, kändes inte som mitt hem längre, när det flesta av våra möbler försvann. Jag har därför insett att för mig är inte skalet (alltså själva huset ) så viktigt som innehållet i huset. Det är det som gör det till mitt hem.
Det här kanske låter konstigt för andra, att man redan kan sakna så mycket och så många. Vi har ju trots allt bara varit här i 1,5 vecka. Men det har varit intensiva dagar. Vi har hunnit uppleva och känna så mycket på så kort tid, så tiden känns mycket längre. Hemma i Sverige känns 2 veckor, som en blinkning, här känns de som ett par månader. I allefall nu i början, sen kan jag tänka mig att det ändras längre fram.

Nå, nu har jag ett väldigt stort behov att få ut min frustration, så för er som läser det här, ta det för vad det är - gnäll, klagande - men följande saker saknar jag.

Min dammsugare ( är påväg) - man kan inte få rent ett hus, med att bara svabba golven
Min bil - vilken frihet att kunna ta sig vart man vill
Mjölk - gud vad god den svenska mjölken är och billig är den
Svensk nötkött - en så länge har jag inte lyckets hitta bra kött här

Åh,vad skönt att få ut sin frustration. Som sagt var idag var en jobbig dag , imorgon tror jag kommer att bli en mycket bättre dag.

Första dagen i skolan

Igår var första dagen för barnen i den nya skolan. Jag tror nästan att jag var minst lika nervös som barnen. Efterom det var första dagen fick både jag och Patrik följa med på skolbussen till skolan.
Varje skolbuss har en värdinna som prickar av barnen när de går på bussen och som håller koll på dem under resans gång. Det känns tryggt.

När vi kom fram till skolan möttes vi av två glada och trevliga kinesiskor, som visade barnen till deras klass rum. Jag följde med Axel in. Trodde att han skulle stå tätt in till mig, men så var inte fallet. Han mötte snabbt en svensk pojke som tog hand om honom på en gång. Dessutom är hans lärare från Sverige och det underlättar så här i början. Jag hörde läraren säga till den andra svenska pojken att det är okej att prata svenska i klassrummet, den här veckan. I vanliga fall är det engelska som  man ska prata i klassrummet, oavsett var man kommer ifrån.

Efter att vi lämnat barnen i klassrummen var det dags att gå och beställa skoluniformer till barnen.
Den här skolan har inte så strikta kläder. Alla barnen har ljusblåa tröjor, med krage. Pojkarna har beiga byxor och flickorna har mörkblåa kjolar. ( Tjejerna kan få ha byxor också om de vill.)
Skolkläderna kanske inte föll våra barn i smaken, men som med allt som är annorlunda och man inte är van vis, man vänjer sig till slut.

Uppmärksamhet

Något som man som västerlänning och då framförallt barnen, får vänja sig vid, är all uppmärksamhet man får.
Idag, när vi gjorde en utflykt in till centrala Shanghai, fick våra barn känna på denna uppmärksamhet. Kinserna är ett nyfiket folk och många både unga och gamla stannade till och tittade. Några t.o.m ville ta kort på barnen.  En  liten flicka blev så förtjust i Axel  och ville gärna krama honom flera gånger. Det kanske inte är så konstigt, med hans ljusa hud och röda hår. Man blir ju rätt så annorlunda än alla andra.
Vid ett annat tillfälle ville två killar ta kort på flickorna tillsammans med dom själva. En mycket märklig upplevelse för både mig och flickorna.

En annan sak som slår mig är att det är så otroligt mycket människor överallt. Var man än går så finns det människor. Idag kanske det var lite mer än vanligt, eftersom de två dagarna efter nyår är helgdagar och väldigt många kineser är lediga.

Min största rädsla att övervinna , när jag är här, är att åka taxi själv. Nu har jag haft Patrik till min hjälp, men snart måste jag börja att själv ta mig fram i denna otroligt stora , men fantastiska stad. Att åka taxi  är inte det som oroar mig, utan att inte kunna kommunicera med taxichauffören vart jag vill åka. Tänk om man hamnar fel och hur gör man då! Det är då jag måste tänka att det är av utmaningar man utvecklas. Det var faktiskt en av anledningarna till att jag gick med på göra det här äventyret. Jag ville utmana mig och idag inser jag att varje dag här är en utmaning, men också en stor upplevelse.